Det finns de som inte har någon familj eller en enda vän att tala med, utan sitter ensamma i sin lägenhet. Det finns de som inte vågar gå ut. Det finns också de som varken har tv eller telefon på grund av sin diagnos. Denna grupp, de psykiskt sjuka individerna är diskriminerade i det svenska samhället.

Det är många i vår kommun och i vårt land som lider av psykisk sjukdom där ibland: depression, bipolär sjukdom, skitzofreni, ångestsyndrom, tvångssyndrom, personlighetsstörning, social fobi etc. Många lider av samsjuklighet och det finns många diagnoser och differensdiagnoser som inte jag kan räkna upp. Jag tror att det minst är lika många anhöriga som sjuka, som har en eller flera i sin närhet som lider av en psykisk sjukdom. Vi talar öppet om exempelvis integration, jämlikhet, sexualitet och olika funktionsnedsättningar som syns. Men den sjukdom som inte syns, glöms bort. För lite drygt 60 år sedan så utförde man lobotomi (skära av pannlob) på de allra sjukaste. Vilket medförde en kraftig personlighetsförändring. Det var heller inte ovanligt att för många år sedan påtvinga tvångströja och låsta in dem sjuka. Detta för att gömma undan människor som fick samhället att skämmas.

Idag kan vi gömma undan dem psykiskt sjuka genom att inte tala om detta tabubelagda ämne, genom att ignorera deras problematik och livssituation. Genom att dra ner på resurser till psykiatrin och socialpsykiatrin, skapar vi ett mentalsjukhus med en tvångströja som håller de sjuka på plats. Den borgerliga Regeringen har blivit experter på att låsa in dem sjukförsäkrades möjligheter. Dem drabbade kommer ingenstans och får ingen hjälp. På detta Oempatiska sätt tvingar Alliansen ut människor i arbetslivet som har cancer i både kropp och själ.

Det är mycket lättare att misstro alla som är sjukskrivna än att inse den bittra sanningen att majoriteten av dem faktiskt lider. Alliansen skapar ett samhälle där vi gör skillnad på friska och sjuka, rika och fattiga, kvinnor och män, svenskar och invandrare. Den som är sjuk, invandrare, kvinna eller fattig får skylla sig själv.

Psykiskt funktionshinder innebär ett oerhört lidande för den som drabbas och personens anhöriga. Regeringen borde ge mer resurser till landsting och kommun gällande psykiska funktionshinder, både inom psykiatri samt socialpsykiatri. Allt från stora till små insatser är betydelsefullt. Det huvudsakliga är anser jag, fler vårdplatser och mer personal!

Öppnar vi oss, och pratar om denna problematik, så försvinner tabun och vi skapar ett samhälle där alla kan få plats och känna sig värdefulla.

 /Anna Gustavsson (v)

publicerad i BT 24 juli 2010