Kraven i skolan har ökat. Vår lagstiftning är en 9-årig grundskoleutbildning, men i själva verket så krävs idag, minst, gymnasiekompetens för att kunna få ett arbete.

Jag anser att man i Borås Stad ska satsa på stöd i gymnasieskolan, för att stötta de med neuropsykiatriska funktionshinder. Med det menar jag konkret, att elevassistenter ska finnas även på gymnasienivå, en viktig faktor är också att öka antalet lärare.

För de elever med ADHD som kommer från ett högstadium där han/hon fått stöd av en elevassistent, får en chock när de sedan blir utkastade till gymnasiet utan något som helst stöd. Där är alla lika, och i detta fallet är det inte positivt. Man måste möta elevernas behov, och behandla alla rättvist utifrån deras egen förmåga. I gymnasiet ska du bli vuxen, lära dig ta ansvar, hålla tider samt veta vad du har på ditt schema.

Jag undrar, hur är detta möjligt för en individ med ADHD? Enbart att komma upp på morgonen kräver en kraftansträngning utan dess like. Att hålla tider, struktur och koll på schemat är som att bestiga ett berg. Därför behövs det stöttning av elevassistenter som har kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder.

På internetsidan Allehanda.se kan man läsa en intervju om Gert Andersson, som sitter med i Riksförbundet Attentions förbundsstyrelse. Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för människor med och anhöriga med neuropsykiatriska funktionshinder som DAMP/ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom.

Gert Andersson fick diagnosen ADHD när han var 40 år gammal. Han har under hela sitt liv blivit betraktad som det svarta fåret. Mognadsmässigt är en person med ADHD inte på samma nivå som en jämnårig person utan diagnos påstår Gert Andersson. Han berättar följande:

– Att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär inte att man är dum eller obildbar. Men mognadsmässigt kan man dra bort 30 procent av sin ålder, där är man. Och det går att träna upp hjärnan.

Detta motiverar ännu mer att gymnasieskolan bör ha elevassistenter som stödjer elever med ADHD, och även de andra neuropsykiatriska diagnoserna.  

Jag känner så väl igen Gerts beskrivning för att min lillebror Magnus har ADHD. Han har fått stå ut med mycket under sitt 19 åriga liv, han har liksom Gert alltid varit “det svarta fåret”. Jag tänker nu i efterhand tillbaka på tiden när vi var små och på alla dessa incidenter som han “alltid var den skyldige”.

Jag blir ledsen, och känner en stor skuld för hur han blev behandlad. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan och göra om allting. Men det är klart, vi visste ju inte att han hade ADHD. Vi misstänkte att det var något “fel” men min mammas påtryckningar och oro gav inget resultat förrän långt senare, nämligen när Magnus var 13 år, då han fick sin diagnos.

Under hela sin uppväxt har han haft stora svårigheter med koncentration och hyperaktivitet.  Han klättrade till och med ur sin spjälsäng som en liten apa med tårna klämda runt spjälerna. Han kunde inte sova ensam, han var bara lugn under mammas armhåla. Det var full aktivitet redan från hans födsel.

Hans skolgång har varit tuff, det har varit möten oavbrutet under hela hans skoltid. Och detta har varit energikrävande för mina föräldrar, och Magnus har känt sig otillräcklig och ledsen för all negativitet han mött dagligen, både från famlijen och skolan. Även om det var i all välmening från vår sida, så har det blivit det en ond cirkel av frustration och tjat.

Vi får kämpa tillsammans och hoppas att vår kamp ger resultat.

Källförteckning: 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.459056-det-svarta-farets-berattelse