Mikael M Karlsson (S) besökte oss i Vänsterpatiet och berättade om situationen i Burma.

Mae sot, Thailand:

På en soptipp i Mae Sot

Man får se upp var man trampar för att inte trampa på något vasst. Det är en farlig plats att vistas på, men trots detta, så omringas soptippen av ett 30-tal skjul. Dessa små skjul är 300 st burmesiska flyktingars hem. Mae Sot ligger i Thailand på gränsen till Burma. Mikael M Karlsson har under sina besök på soptippen pratat med en kvinna med ett flertal barn om hur livet på soptippen verkligen är och hur de försörjer sig. Kvinnan har berättat för Mikael att de samlar plast som de sedan säljer. Trots denna farliga miljö, med vassa föremål och kemikalier i marken så föredrar kvinnan att bo på soptippen utanför Mae Sot än i sitt hemland Burma. Då kan man fråga sig, vad är då Burma för ett land, om människor föredrar att bo på en soptipp?

De Thailändska myndigheterna tycker inte om att flyktingarna bor där, och ibland skickas den Thailändska polisen ut. Då får flyktingarna gömma sig i skogen för att på så vis komma undan.

Fakta och historia

I Burma bor runt 60 miljoner invånare. Burma är 1,5 gånger så stort som Sverige. I centrala Burma kallar man befolkningen för Burmaner. Hela Burmas befolkning kallar man för burmeser. Det finns många olika minoritetsgrupper och folkgrupper i Burma. Mikael M Karlsson nämnde att det möjligen rörde sig om 135 stycken olika. Under 1800-talet kom Storbritannien och koloniserade Burma. Britterna var smarta och förstärkte konflikten mellan de olika etniska grupperna för att på så vis få mer makt.

Fortsättning följer…

http://burmaimitthjarta.blogspot.se/

Jag såg nyss på reprisen av dokumentären på SVT  ”Du är googlad”. Jag inser hur lätt det är att hitta mig på Internet och vad jag gör/har gjort, dvs. skrivit i mitt fall.  Jag har insett det tidigare givetvis, men fick reda på att rangordningen på sökträffarna avgörs efter hur många gånger ex. min blogg länkas. Det handlar givetvis också om hur aktiv jag som individ är på Internet. Jag hittade inte något negativt om mig tack och lov! Jag blev lite nervös efter programmet och gick direkt in och sökte på mitt namn. Min blogg dök upp på plats tre. Det finns ju en del personer med samma namn, vilket kanske kan vara en fördel för mig? Eller en nackdel? Jag vill inte förknippas med patetiska ytliga bloggar, där det skrivs om partyn, inköpta kläder eller dylikt. Det “negativa” i en arbetsgivares ögon i mitt fall kan dock vara min politiska tillhörighet, sakerna jag skrivit om. Men samtidigt så är det någonting jag är öppen med. Jag skäms inte för någonting  jag har skrivit, vilket är det viktigaste.

Jag har lagt ut en del bilder på Facebook, det är sant. Ibland funderar jag över hur farligt det faktiskt är. Just det faktum att vi längre inte har någon kontroll över vår personliga sfär, inte på samma vis som tidigare. Vi kan påverka till en viss del, så som hur vi vill presentera oss etc. Men texten och bilderna kan kopieras och spridas kors och tvärs. Jag kan ibland fråga mig själv, rent etiskt, hur bra det är att jag har lagt ut anhöriga på bild på Facebook. Det är inte bra alls egentligen. Jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Detta funderar jag över ibland, samtidigt som jag dras med i hela karusellen. Det snurrar och jag har svårt att få stopp! Jag är medievetare, men jag vet i tusan om jag vet speciellt mycket? Livet är en skola som man brukar säga. Det gäller att hålla sig uppdaterad och visa sina bästa sidor på nätet. För att på så vis ta kontrollen över google-träffarna.

Men jag är försiktig med känslig privat information. Bestämmer man sig för att öppna sig helt, vad det än gäller, så får man vara beredd på att det kan få konsekvenser. Alla människor behöver inte få veta de dagar när man är trött, förkyld eller mår allmänt dåligt. Att vara öppen, är inte detsamma som att släppa helt på sitt privatliv till alla hungriga vargar som finns utanför.

Internet är på många vis skrämmande. Bestämmer sig någon för att svärta ner en annan person så är det i princip fritt fram. Då får man ett stort ärr som blir ett digitalt minne för evigt. Det som skrämmer mig mest är spridningen av barnpornografi.

Mitt enkla råd efter denna dokumentär är: Var aktiv, men försiktig. Tänk efter två gånger innan du skriver eller lägger ut känslig information. Tänk speciellt efter innan du lägger ut bilder på en annan person. Jag vet att det egentligen är olagligt. Man måste fråga personen först innan man publicerar bilder av individen på nätet.

Anita Brodén (FP) skrev den 27 september 2011 en motion till Sveriges Riksdag om utbildning i psykisk livräddning. Jag var på en utbildningsdag för kommunanställda i Borås Stad i just suicidprevention, då Västsvenska nätverket för suicidprevention hade en turné i psykisk livräddning 2008. En av dem stora föreläsningarna hölls av Jan Beskow. Mycket av det han berättade gav mig förståelse i hur vårt psyke kan fungera i olika situationer, hur oliktänkande vi är samt hur vårt sätt att agera skiljs åt. Men han berättade också om våra gemensamma tankar och känslor som individer, som finns gemensamt för oss alla oavsett om vi har “självmordstankar” eller inte. Det fanns även anhöriga som berättade om sin familjs historia.

Jag tycker att motionen är bra, och det behövs fler initiativtagare till att skapa en debatt om psykisk ohälsa.

Motionen är nu under betänkande, och jag ska uppfölja detta. Se motion nedan:

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett åtgärdsprogram för en folkbildningssatsning i psykisk livräddning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppmärksamma samband mellan mobbning och suicid.1

1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.

Motivering

Den 8 juni startade ett projekt i Stockholms län, SPIC-suicid prevention i Stockholm, med en samverkan av specialutbildad polis samt akutsköterska från S:t Görans psykakut.

Syftet är att rycka ut till självmordsbenägna personer; varje dygn inkommer i genomsnitt åtta larm om självmordsförsök. Projektgruppen har också sett ett behov av psykiatrisk kompetens ”på fältet” när de psykiatriska teamen inte är i tjänst. Detta projekt är ett uttryck för efterfrågan på personer med kunskap om hur man arbetar med självmordsbenägna personer.

Suicid är ett folkhälsoproblem som skördar nästan 1 500 liv varje år i Sverige.

Västsvenska nätverket för suicidprevention är ett av sex olika nätverk som finns under det nationella centret NASP (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa).

Under våren 2008 genomförde Västsvenska nätverket för suicidprevention en turné i psykisk livräddning. Syftet var att sprida råd och hjälp samt vara en kunskapsbas för allmänheten och professionen om suicidalitet. Att göra framforskade metoder och resultat tillgängliga för allmänheten är nätverkets främsta uppgift. Turnén blev mycket uppskattad och denna utbildning efterfrågas från hela landet.

Regeringen har uttalat en nollvision inom området suicid. I detta arbete vore en satsning på en utbildning om psykisk livräddning ett viktigt verktyg. Ett åtgärdsprogram för en folkbildningssatsning är en väg att gå, vilket bör komma regeringen till känna. Regeringens satsning på folkbildning bör i sammanhanget uppmärksammas och tillvaratas.

Det är av stor vikt att ta tag i och uppmärksamma mobbning i skolan. Alla skolor har ansvar för att ha en mobbningsplan, en plan för att förhindra och stoppa mobbning.

Genom detta arbete kan förmodligen ett antal självmord förhindras.

Det finns en rädsla för det osynliga. För det vi inte kan se, ta på eller ha kontroll över. Ser vi en rullstolsburen eller en blind person, så vet vi hur vi ska handikappanpassa omgivningen och hur vi ska bete oss. Att hålla upp dörren eller följa den blinda personen över gatan är två saker vi kan göra. När vi talar om funktionsnedsättningar så vi talar oftast om dem som är synliga. Men hur ofta nämns osynliga funktionsnedsättningar? Det uppmärksammas då och då, men det räcker inte. Några av dessa”osynliga” är psykiska sjukdomar. Trots att dessa sjukdomar finns överallt i vårt samhälle. Så finns det en enorm okunskap.

När en funktionsnedsättning inte syns, då blir det hela mer komplicerat. Attityden i samhället i stort, anser jag är att” det som inte syns, det finns inte”. Tyvärr så är det inte så enkelt. Det hjälper inte att förneka att det finns psykiska sjukdomar. Jag tar speciellt upp den här gruppen för att jag tycker att personerna och deras anhöriga förtjänar positiv uppmärksamhet.

Rädslan och okunskapen bidrar till utanförskap, onödigt lidande och en misslyckad politik. Har man en psykisk sjukdom, så ska man bli trodd. Att vara cancersjuk eller hjärtsjuk är fruktansvärt. Då är man sjuk, även för andra runt omkring. Det är ingen som ifrågasätter din bröstcancer eller din hjärtinfarkt. Det finns nålar att köpa och galor som sänds i TV för att forskningen ska gå vidare, för att sprida kunskap, för att hedra dem som avlidit och stötta de som är drabbade. Men jag undrar, var finns galorna för personer som exempelvis lider av depressioner, bipolär sjukdom eller schizofreni. Är den forskningen inte lika viktig att ägna sig åt? Är psykiska sjukdomar inte värda en gala?

Många av oss känner till sambandet mellan ADHD och drogmissbruk. Vad många inte känner till är att sambandet mellan bipolär sjukdom och missbruk är inte ovanlig. Att personen tar till alkohol eller andra droger för att självmedicinera sig. I en bok skriven av Tom Fahlén (2010) tar han upp just den här problematiken. En person i manisk tillstånd kan uppfattas som berusad eller påtänd. Det finns likheter mellan att vara berusad och att vara manisk, t.ex. ökad pratsamhet, osammanhängande tal, distanslöshet, högljuddhet och aggressivitet. Till följd av missbruksperioder kommer ofta depressioner. Ungefär 30% av patienter med bipolär sjukdom lider av alkoholism, vanligast är bland män, och vid vid bipolär sjukdom typ 1, så tar mellan 10 och 15 procent sina liv (Fahlén, 2010,s. 33-42). Vad jag frågar mig är, hur många personer med bipolär sjukdom har gripits för att de har uppfattas som fulla eller påtända? Detta är en av de orsaker till att lyfta frågan och på så vis förebygga fördomar, okunskap och missförstånd.

Det är dags att alla vi som är politiskt aktiva driver frågor som gynnar människor med psykiska sjukdomar. Vi måste bli bättre. Skrämselpropagandan i kvällspressen bidrar med negativa attityder och en rädsla för det ”osynliga”. Det är inte ovanligt att läsa rubriker så som ”Vansinnesdåd!” i kvällspressen när ett mord ägt rum. Som en motvikt bör vi sprida kunskap och stötta dem som är utsatta. Att dö av en ”själens cancer” är lika hemskt som att dö av en ”fysisk cancer”.

Vi bör i framtiden både lokalt och nationellt satsa mer pengar på utbildning i psykiska sjukdomar för skolpersonal, kommunanställda och politiker.

Anna Gustavsson (V)

Borås

Publicerad i Borås Tidning den 5/10

Proletären den 29 sep- 5 okt. Nummer 39.

Vänsterpress okt 2011.

Tog även upp artikeln i radiosändningen den 13 oktober i Radio TotalNormal i Stockholm.

Våldtagen, fängslad, misshandlad, torterad, eller mördad. Det är verkligheten för folket i Ogaden. Journalister som under de senaste åren lyckats ta sig in i regionen för att rapportera om övergreppen, har råkat mycket illa ut. Nu blev det två modiga svenska journalisters öde. Under de senaste två veckorna har det rapporterats om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som har tillfångatagits av den etiopiska militären i det omstridda området Ogaden. Det förtryck som har pågått under många år har nu uppdagats och omvärlden har fått en inblick i de brott mot mänskliga rättigheter som sker dagligen mot de etniska somalier som bor i Ogaden. Journalisterna Martin och Johan har nu fått erfara det som kan hända om man som journalist försöker rapportera om de brutala övergrepp som sker i Ogaden.

I Ogaden får inga journalister tillträde, då förtryckarstaten Etiopien döljer ett folkmord. De få journalister som har lyckats ta sig in har precis som Martin och Johan tagits sig in illegalt, då det är den enda möjligheten som finns för att få tillträde till regionen. Redan 2007 publicerade Sveriges utrikesdepartement en rapport om de brott mot mänskliga rättigheter som sker ”Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det finns uppgifter om brända byar, våldtäkter, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och utomrättsliga avrättningar. Många enskilda hjälporganisationer har tvingats lämna området eller fått sin rörelsefrihet beskuren…”

Kännetecken för en diktatur är avsaknaden av yttrandefrihet och tryckfrihet. En stat som inte tillåter tillträde för journalister, som stänger ut hjälporganisationer, bör granskas och ifrågasättas. Istället har Etiopien varje år fått hundratusentals kronor i bistånd av Sverige. En stat som begår brott mot mänskliga rättigheter ska inte belönas med stora summor bistånd. Det är dags för omvärlden att vakna och se den etiopiska staten som den diktaturregim det är!

Fosiya Abdirahman

Anna Gustavsson (V)

Publicerad i

Göteborgsposten lördagen den 16/7-2011

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.676594-etiopiens-regering-fortjanar-indraget-bistand

Borås Tidning måndagen den 20/7-2011

Proletären (datum?)

Jag instämmer med Mikael Varela (21/4) att det är dags för Borås Stad att ta ställning till för eller emot lagliga väggar att utöva graffitikonsten på. Ungdomarna behöver vårt stöd och förståelse i en allt hårdare vardag. Förstår vi inte ungdomarna, hur ska vi då kunna bygga ett hållbart samhälle i framtiden? Att inte våga ta debatten eller att vara rädd för förändringar driver heller inte ett samhälle framåt. Graffiti är en godkänd konstform, även om den inte blivit lika accepterad och etablerad som de gamla, så som oljemålning, akvarell etc.

För mig handlar det inte om huruvida en laglig graffitivägg skulle bidra till mindre vandalisering eller inte. Det är inte det frågan handlar om. Vi bör upprätta den för att ungdomarna ska känna sig delaktiga i samhället, samt att vi politiker har ett ansvar att stimulera till kreativt skapande. Jag tror dock att detta mycket väl kan få positiva konsekvenser även när det gäller vandalisering. Då fler ungdomar skulle känna sig delaktiga och få en mer positiv syn på vuxensamhället.

Missnöje och brist på sysselsättning skapar vandalisering och problem. Vi som samhällsmedborgare och politiker bör ge de unga konstnärerna en ”fristad” där de kan utöva sin konst. Jag tror att detta skulle bli en samlingspunkt för människor att mötas i konsten. Graffitikonstnärerna kommer på grund av att de målar i det offentliga rummet, även locka människor att komma och betrakta konsten medan de skapar. Det blir likt en ”happening” där alla som är besökare blir delaktiga i skapandet. Jag tror på en mötesplats av det här slaget, på grund av min övertygelse att detta kan ge positiva effekter även när det kommer till integration. Både mellan unga, gamla, fattiga och rika samt människor från olika etnisk bakgrund. De som inte har växt upp med föräldrar som har ägnat sig åt ”finkultur” så som teater och konst, känner sig ofta malplacerade i en teatersalong eller i ett konstmuseum. De som kommer ifrån arbetarfamiljer har inte ett lika högt kulturellt kapital som de barn som växt upp med föräldrar från medel- eller överklass.

En graffitivägg kan helt enkelt vara lösningen på våra lokala problem till mångt och mycket. En laglig graffitivägg skulle bidra till en positiv stadsmiljö, samt att vi skulle bygga broar mellan olika grupper i samhället. Skulle det bli en graffitivägg så kommer jag under invigningen att sätta mig på ”första parkett” nedanför väggen och se ungdomarna umgås och skapa i sin närmiljö.

Min övertygelse är att graffitikonsten kan bidra till en ökad integration i Borås Stad. Det är dags att ge alla människor en chans att mötas i och genom konsten. Konsten har allt för länge varit inlåst i gamla museum och vackra rum. Nu behöver vi skapa tillsammans med och för alla ungdomar på deras hemmaplan!

/Anna Gustavsson (V)

Ordinarie styrelseledamot i Kulturnämnden.

Ledamot i Barn- och ungdomskulturutskottet och

Integrationsutskottet.

Den som inte är drabbad, eller har en anhörig med diagnosen ADHD, förstår nog inte vidden av den problematik som medföljer. Jag är anhörig till en ung kille med ADHD och som har ett pågående drogmissbruk. Han har inte fått någon vård av socialtjänsten i min kommun, Borås, utan enbart blivit ”förvarad” på olika ställen i tron om att hans drogmissbruk och ADHD försvinner av sig självt. Socialtjänsten har enbart koncentrerat sig på hans drogmissbruk, inte hans ADHD. Diagnosen är grunden till hans svåra problematik. De socialsekreterare som varit inblandade i min bors ärende har valt att inte tro på mig eller min familj. Jag vet inte vad det handlar om? Inkompetens eller tjänstefel? Kanske både ock? Jag tror att problemet ligger i deras inkompetens. De vet helt enkelt för lite om diagnosen ADHD och vad diagnosen innebär.

Om alla kommuner i Sverige går samman och skapar opinion så kan vi nå långt. Vi i Vänsterpartiet i Borås anser att lärare och socialsekreterare bör gå en utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi hoppas att alla partier i alla kommuner slår sig samman och lägger liknande förslag. Vi politiker måste ta ansvar för våra utsatta ungdomar, som nu inte får den hjälp de behöver och förtjänar. Det gäller att upptäcka problematiken i tid, innan ungdomarna fastnar i droger eller i fel umgängen. Hur mycket vi än kämpar på lokal nivå så krävs trots allt en lagändrig av LSS-lagen (Stöd och service till vissa funktionshindrade; 1993:387) för att förändra samhällets syn och ge möjligheter och hjälp till dem drabbade. Så som LSS-lagen ser ut idag så inkluderas inte ADHD under lagen. Detta trots att ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, precis som autism mfl. Lagen skrevs 1993 och är därmed förlegad. Detta med tanke på att ADHD som diagnos inte var speciellt vanlig under början av 90-talet. Forskningen har gått framåt med stormsteg och det finns idag mycket omfattande forskning på området, speciellt från USA.

ADHD är en allvarlig diagnos som har visat sig enligt forskning lättare kan leda till drogmissbruk, kriminalitet och som konsekvens sedan fängelse. Frågan är, har vi råd med det? Att inte inkludera ADHD under LSS-lagen kostar mänskligt lidande för alla drabbade samt en stor ekonomisk kostnad för staten. Det är inte billigt att placera funktionsnedsatta i fängelse. Det är betydligt bättre att ändra lagen och hjälpa dem i tid, innan de hamnar i trubbel med samhället. Nu kommer vi till samma slutsats igen. En lagändrig krävs! ADHD bör gå under LSS-lagen. Allt annat är otänkbart.

Det är ett tungt svek från samhällets sida, ett svek för de som är drabbade. När anhöriga kämpar mot myndigheter, utan att få gehör. Att bli motarbetad och misstrodd är nog det värsta scenariot anser jag. Att möta motgångar när det handlar om liv eller död. När ingen lyssnar och när det heller inte finns en lag som stödjer individerna. Det är som det berömda uttrycket ”som att slåss mot väderkvarnar” eller varför inte moment 22? Vi kan inte ändra LSS-lagen på lokal nivå, men vi kan göra allt för bilda opinion sprida kunskap och på vis hjälpa de med diagnosen ADHD.

Låt oss kämpa tillsammans nationellt för en lagändrig av LSS-lagen samt driva frågorna på lokal nivå, i form av utbildning etc. Arbetar vi tillsammans så kan vi förändra samhällets syn och kunskap!

Skriven av:

Anna Gustavsson (V)

OBS! Vänsterpartiet står inte bakom min inkompetensförklaring av socialtjänsten i Borås. Vänsterpartiet står enbart för förslaget gällande utbildning.

Sverige är ett land med fred och demokrati, de som flyr till Sverige och som är politiska flyktingar bör tas emot med värme och förståelse. De kommer ofta från länder med diktaturregimer där makthavarna är korrupta och folket förtryckt. De politiska flyktingarna ska inte behöva utvisas till ett land där de riskerar att torteras eller mördas. I Sverige bör vi bejaka de mänskliga rättigheterna, inte bryta mot dem. Att utvisa människor som hotas att hängas på grund av sin politiska åsikt anser jag inte hör hemma i vårt land. Sverige deltar på så vis indirekt i tortyren och mördandet av oskyldiga män, kvinnor och barn.

Sverige representerar enligt mitt tycke de tre berömda aporna, där de väljer att inte se, lyssna eller höra. Vi vill inte se, höra eller prata om det är obehagligt och det som inte rör oss själva. Mentaliteten lyder ”Så länge jag har det bra, så skiter jag i alla andra”. Men var finns ansvaret i allt detta? Var finns empatin? Vem har grävt ner våra hjärtan i jorden och försett oss med en obegränsad egoism? Samhällsklimatet och majoriteten av den svenska befolkningen, tror jag, dyrkar materiella ting och väljer att inte lyssna, när en människa ropar på hjälp! Det är helt enkelt för obehagligt och helt onödigt att lyssna på. Vi klipper hellre vår gräsmatta utanför vår villa på Lidingö och klagar på grannens ogräs som stör grannskapets estetiska karaktär.

Vi behöver alla någon gång en hjälpande hand när vi drabbas av svårigheter. Vill vi ha hjälp ifrån andra, så får vi se till att sträcka ut en hand när någon behöver oss. Alliansen och Migrationsverket bör ta sitt ansvar för vår katastrofala flyktingpolitik, lägga ner ytligheten och skrota apfasorna i samma soptunna som gräsklipparen.

/Anna Gustavsson (V)

I nyheterna får vi höra om inbördeskriget i Somalia, men vad många inte vet, är att inte långt därifrån, pågår det ett systematiskt folkmord. Etiopiska soldater bränner ner byar, våldtar kvinnor, barn och äldre. Oskyldiga människor fängslas, torteras och mördas. Ogaden är ett område som tidigare tillhört Somalia, men som nu är ockuperat av Etiopien. Konflikten i Ogaden regionen är en väpnad konflikt som har pågått länge. Den inleddes redan i slutet av 1890-talet när Etiopien med hjälp av europeiska kolonialmakter ockuperade Ogaden, genom erövring och kolonisering.

Etiopien försöker medvetet att dölja folkmordet i Ogaden och blockerar därför all slags internationell insyn i området. Många mänskliga rättigheters organisationer, så som Human Rights Watch har larmat om situationen i Ogaden regionen. En rebellgrupp som kallas ONLF, Ogaden Nationella befrielsefront, kämpar för självständighet och frihet i regionen..  ONLF grundades 1984,  Dem försöker stoppa det förtryck som systematiskt sker i Ogaden av den Etiopiska staten. Etiopien anklagar ONLF att vara en terroristgrupp som tränats av Eritrea, som är Etiopiens värsta fiender. Men ONLF hävdar att de som ansluter sig till dem gör det av egen fri vilja, av viljan att förändra situationen och försvara det som är sitt land. Ingen vet exakt hur många rebeller som finns, men experter hävdar att det finns tusentals. Många områden stödjer ONLF, för att de anser att ONLF är det enda skyddet mellan dem och Etiopien. Byborna förser ONLF med vatten, mat och information. Civila bestraffas många gånger efter att ha blivit anklagade för att hjälpa ONLF, oavsett om detta är sant eller inte.

Enligt Etiopiska folkräkningen 2007 uppskattades provinsens folkmängd till 4,8 miljoner, beräkningen motsvarar 6 Procent of Etiopiens befolkning. Men Ogaden nationella befrielsefronten (ONLF) hävdar att befolkningen i provinsen är cirka åtta miljoner etniska Somalier.

Trots otaliga rapporter om de omfattande brotten mot människliga rättigheter i Ogaden regionen så får Etiopien ekonomiskt bistånd från bland annat Sverige. Sverige har gett Etiopien 305 886 000, 310 225 000 respektive 313 138 000 kronor på de senaste tre åren. Förutom Sverige är Etiopiens största biståndsgivare USA, EU, Storbritannien och Tyskland.

I Sveriges utrikesdepartements rapport om mänskliga rättigheter i

Ogaden provinsen i Östra Etiopien år 2007 står följande:

”Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, Det finns uppgifter om brända byar, våldtäkter, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och utomrättsliga avrättningar. Många enskilda hjälp organisationer har tvingats lämna området eller fått sin rörelsefrihet beskuren…”

Omvärlden, Europa och Sverige bör ställa den etiopiska regeringen till svars för det förtryck tortyr och  folkmord som sker dagligen i Ogaden. Så Länge de här avskyvärda brotten mot människliga rättigheter pågår, så bör Sveriges regering stoppa det ekonomiska biståndet till Etiopien!

Skrivet av:

Fosiya Abdirahman och

Anna Gustavsson (v)

Publicerad i Borås Tidning den 24 oktober 2010.

Publicerad i Proletären den 18 november 2010

Publicerad i Vänsterpress (datum?)

Rubriken var ej densamma i tidningarna som jag har här.

Källor finns, kontakta mig vid ev.undringar.

Hårdare krav på socialtjänsten och de privata behandlingshemmen

I vårt Sverige, finns det orättvisor, droger, missbruk och våld. Som tur är så finns det ett socialt skyddsnät som ska fånga upp människor som har hamnat fel, missbrukar droger, är utan bostad eller har annan typ av problematik. Frågan jag ställer mig är, hur bra fungerar vår socialtjänst i Sverige. Jag har tyvärr ingen positiv erfarenhet av socialtjänsten i Borås Stad (Barn och familj).

Jag vänder mig mycket kritisk till socialtjänstens arbetssätt och tillvägagångssätt. De placerar en ungdom med missbruksproblematik och ett neuropsykiatriskt funktionshinder i ”förvaring” i över 4 månader och flyttas runt sammanlagt 5 gånger sedan i slutet av november 2009 till i början av september 2010. Individen fick/ får ingen behandling för varken sitt drogmissbruk eller neuropsykiatriska funktionshinder. Efter en månad av påtryckningar från anhöriga och socialstyrelsen flyttades personen till en öppen boendeform med två kontaktpersoner. Placeringen gjordes dock av Socialtjänsten i Borås Stad, barn och familj. De anhöriga hävdade att personen i fråga skulle bo på ett boende med personal, vilket socialsekreteraren höll med om. Trots detta så blev det inte så.

Socialstyrelsen är kritiska

Enligt Socialstyrelsen måste behandlingshemmet/ företaget ha ansökt om tillstånd innan de kan utöva exempelvis krishantering och samtalsterapi etc. Aktiveringspedagogen i Sverige AB, är ett privat företag, som ligger i Göteborg. De har inte ansökt om tillstånd hos Socialstyrelsen enligt Håkan Frändemark som arbetar på Socialstyrelsen i Göteborg. Företaget finns inte med i deras register och han har aldrig hört talas om dem. Men trots detta så kan vi läsa på deras hemsida om att en del i deras arbetsmetoder riktar sig mot ”Krishantering vg kriminalitet, droger, alkohol (www.aktiveringspedagogen.se)”.

Jag konstaterar att socialtjänsten i Borås Stad har inte undersökt företaget i tillräcklig utsträckning. I deras tjänstedeklaration står det följande under, utbildning och erfarenhet, att de anställda har följande utbildningar: ”Psykolog, aktiveringspedagog, beteendevetare, projektledare, handledare, marknadsföring, säljare mm. Mångårig erfarenhet av individuell coachning inom näringsliv såväl som arbetsförmedling och arbetsmarknadsinstitut”. De har anställda samt underleverantörer i Göteborg Uppsala och Stockholm. På aktiveringspedagogen i Göteborg är det fyra anställda, i Uppsala åtta och Stockholm en (www.aktiveringspedagogen.se)”.

Jag undrar vilken utbildad personal som jobbar i respektive stad? Av deras språk att döma, så rör det sig om en psykolog och en beteendevetare etc. Jag anser att deras tjänstedeklaration är luddig och ger inte läsaren tydliga fakta. Arbetar psykologen i Uppsala, Stockholm eller Göteborg? Det framgår inte i deras redovisning.

Min hypotes är att de medvetet ger en luddig bild av deras kompetens, för att på så vis komma undan kritik från Socialstyrelsen. Pågrund av deras brist på utbildning låter de sig manipuleras av missbrukaren. Inkompetens helt enkelt.

Felplacering, ett återkommande fenomen

Deras huvudsakliga arbete är att coacha in människor som står utanför arbetsmarknaden in i arbetslivet. Dem kallar det för ”life coaches”. Arbetslösa är deras huvudsakliga målgrupp. Då undrar jag, hur kan en ungdom med ett drogmissbruk och funktionshinder placeras där? Aktiveringspedagogen nämner ingenting om kompetens gällande psykiatri eller neuropsykiatri. Det finns helt enkelt inte med i deras program. Trots detta, placerar Socialtjänsten i Borås en ungdom med just denna problematik på Aktiveringspedagogen, som just ägnar sig åt aktivering. När han kom dit, fick han en lägenhet i deras bostadshus, nu är han flyttad till en helt fristående lägenhet utan personal tillgänglig i huset. Hur mycket mer cirkus kan det bli?!

Aktiveringspedagogen har inte agerat trots att den ungdom jag berättar om röker cannabis. Personalen vet om det, men de tycker att personen sköter sig bra. Jag frågar mig, har de hört talas om svensk lagstiftning? Är det inte meningen de ska stödja honom att sluta med droger. Inte bara acceptera det. är dem drogliberala så ska de inte ta hand om ungdomar med missbruk!

Nu har det gått över fyra månader sedan han började med droger igen. För det första, så var det orsaken till att han blev tvångsintagen på LVU, och för det andra, så var hela syftet att han skulle förändra sitt beteende och sitt liv. Han lämnar urivprov, som uppenbarligen ignoreras, och hans liv är tillbaka på noll. Precis där han började för ett år sedan.

Det bör ställas hårdare krav på socialtjänsten. Socialstyrelsen behöver mer resurser för att kunna inspektera och göra fler utredningar.

Det ska ställas hårdare krav på de privata behandlingshemmen. Det ska finnas tydliga kriterier och det bör enligt den svenska staten, krävas relevant utbildning av all personal.

Det ska vara ett krav att alla som arbetar med ungdomar med missbruksproblem och psykiska problem ska ha en relevant utbildning.

Socionomer bör utbildas i psykiatri, neuropsykiatri och drogmissbruk i högre utsträckning än vad som görs idag. Det behövs mer pengar till socialtjänsten och resurser till ett utbildningsprogram.

Jag anser att alla behandlingshem ska vara statliga, där inga vinstintressen finns. Risken finns att det ekonomiska intresset kommer i första hand och personens hälsa i andra hand.

Barn och Familj i Borås Stad anser jag, har misslyckats på alla punkter i fallet jag beskrivit. Det ska det krävas mycket för att vinna tillbaka mitt förtroende. För mig är socialtjänsten i Borås en ren katastrof.

Socialtjänsten i Borås Stad spelar rysk roulette med människors liv. Rätt som det är, så smäller det, och då är det för sent!

/Anna Gustavsson (v)