Utvecklingen går framåt. Samhället har blivit ett övervakningssamhälle. Vart vi än vänder oss, så är vi övervakade. Vi vet inte av vem, när, var eller hur övervakningen sker. Barnpornografin på Internet har exploderat, smygfilmningar med mobiltelefoner i badhus, kameror i butiker, i bussar och på torg har blivit allt mer påtaglig. Vi har inte längre någon personlig sfär. Frågan jag ställer mig är, vart är vi på väg? Det verkar inte finnas någon gräns. För oss inom hemtjänsten i Borås Stad så är det en stressfaktor. Inte nog med att vi blir övervakade i övriga samhället, så blir vi det också på vår arbetsplats.

Stressen och kraven har ökat, vi inom hemtjänsten går på våra knän för att tillfredställa våra chefer, kommundelen, Borås Stad och sist men inte minst våra gamla. För det är just där vi finner dem, på sista plats. I och med den stress vi upplever varje dag, så blir vårdtagarna försummade. Vår stress syns och märks när vi är hos de gamla, och det känns inte värdigt. De som är gamla idag har byggt upp vårt välfärdssamhälle. De förtjänar en bättre vård, och de förtjänar vår tid och engagemang. Jag har mött många vårdtagare som är missnöjda. Missnöjet märks speciellt när vi har lite tid, vi får ofta gå in hos vårdtagarna för att göra det vi ska, och snabbt gå ut igen. Att behöva säga till de gamla, att vi måste gå efter ett så kort besök, gör ont i hjärtat. När de då svarar, måste du redan gå? Så skär det som en kniv genom hjärtat.

Omvårdnadspersonalen ska idag konkurrera med de privata aktörerna, och samtidigt hålla modet uppe. Vi ska i princip vara glada för att vi har ett arbete. Idag handlar det mer om besparingar i kommundelarna och kontroll, än vad det handlar om omvårdnad och ett gott bemötande.

Det främsta ledordet för hemtjänsten idag är effektivitet! Det ska gå snabbt, och kommundelen ska tjäna pengar på det! Vi har idag ett system som kallas för Mobipen. Vi ska signera vid dörren hos vårdtagarna när vi går in och går ut, på vår bricka och i pärmen. Vi ska signera exakt vad vi gör och sedan justera det i datorn. Vi har ett stort ansvar då vi även ger vårdtagarna mediciner och insulin. Vi har så många bollar i luften att vi lätt glömmer saker. Men kraven tar inte slut där. Nu har det kommit någonting som kallas för kringtidskort där vi ska signera vad vi gör i vår arbetslokal, det vill säga, arbetsplanering, personaltid, social dokumentation, rast och övriga arbetsuppgifter. Detta anser jag inte är humant. Hur har Borås Stad tänkt när de fattade detta beslut? Jag undrar om de har tänkt överhuvudtaget?

Hemtjänstpersonalens rop är fyllda av missnöje, stress och ilska. Personalen mår dåligt, får huvudvärk, glömmer saker, sjukskriver sig, klagar på arbetsmiljön, tidspressen och talar om att byta jobb. Denna kritik mot mobipensystemet samt makthavarnas övertramp sträcker sig utanför Trandareds kommundel som jag arbetar inom. Jag har gamla arbetskamrater i andra kommundelar, som också har en hög arbetsbelastning, och är missnöjda med mobipen samt kringtidskortet. Varför inte skapa ett likvärdigt övervakningssystem för cheferna? Varför ska alltid arbetarna lida medan cheferna tar beslut över deras huvuden?!

Jag undrar om de ungdomar som idag läser omvårdnadsprogrammet, kommer att lockas av att arbeta inom hemtjänsten och äldrevården? Kommer någon medvetet att välja en så pass pressad arbetsplats med låg lön och hög stress? Kommer någon individ vilja bli övervakad och pressad till effektivitet framför kvalitativ vård?

Jag kritiserar makthavarnas beslut över sättet de övervakar oss på. Vi får inte den uppskattning vi förtjänar. Vi får ingen muntlig uppskattning och det syns sannerligen heller inte i vår lönespecifikation! Detta är en nedåtgående spiral, och tas inte vår kritik på allvar så kommer hemtjänsten att rasa samman.

Ni beslutsfattare bör se över personalens arbetsmiljö i Borås Stad. Upphäv kringtidskortet och lyssna på oss personal. Vi har tillräckligt mycket att tänka på som det redan är. Vid högre ansvar och krav så bör vi också få högre lön!

/Anna Gustavsson (Omvårdnadspersonal Trandared, och ordinarie styrelseledamot i Vänsterpartiet, samt ersättare i Kulturnämnden).

Jag tänker på dig min bror, du är inte ensam. Du är inlåst och jag är utlåst. vad finns där emellan, frihet? Det finns inga väggar, murar eller staket som klipper våra band.

Jag ser dina bruna ögon framför mig, med dina minspel och aktiva personlighet. Jag ser dig fortfarande som en liten pojk, och jag är din beskyddare. Oavsett vad som händer, så kommer jag alltid vara just det, din beskyddare. Jag finns alltid här för dig.

Hej alla kamrater, året är här, det vi har väntat på: 2010!

Valår, ett år med nya utmaningar och möjligheter. Och visst kommer vi att möta stora utmaningar. Det blir många trappsteg, diskusioner, samtal, skratt, blod, svett och tårar!  Men vi i V ger inte upp så lätt, vi ger aldrig upp. Att jobba i motvind, det är något vi kan!

Jag ser fram emot alla kommande aktiviteter. Imorgon har vi styrelsemöte i V.

Nu ska isen smälta, här kommer det varma partiet! Lägg din röst på V!

Vi ses!

När en majoritet i slutet av en mandatperiod ensidigt dikterar villkoren för nästkommande mandatperiods organisation handlar det om rent maktmissbruk. Det enda rimliga är att majoriteten omgående återvänder till förhandlingsbordet för fortsatta överläggningar, med ambitionen att komma överens om en organisationsmodell, anser Lennart Andreasson.

Ulrik Nilsson (M), kommunstyrelsens ordförande, har lett den utredningsgrupp som arbetat med en översyn av kommunens nämndorganisation. Tidigare majoritetsföreträdare har varit intelligenta nog att inse att de har ett ansvar inför kommuninvånarna att inte göra organisationsfrågan till en politisk stridsfråga, hävdar Lennart Andreasson (V).I Borås finns en lång tradition av att hantera organisationsfrågor på ett ansvarsfullt sätt för att hitta lösningar som kan hålla under en längre tid – oavsett vilket politisk majoritet som sitter vi makten i kommunen. Oavsett vilken majoritet som suttit vid makten har oppositionen i dessa sammanhang alltid bemötts som jämlikar i förhandlingarna.
Tidigare majoritetsföreträdare har varit intelligenta nog att inse att de har ett ansvar inför kommuninvånarna att inte göra organisationsfrågan till en politisk stridsfråga. Kommuninvånarna ska inte behöva ligga sömnlösa och oroa sig över den kommunala organisationen, de ska lugnt kunna lita på att den service och omsorg de har rätt till ska levereras av den kommunala organisationen – oavsett hur denna verksamhet är organiserad.

Både vi och Socialdemokraterna har hela tiden arbetat för att finna en lösning där vi skulle kunna enas. Uppenbarligen tänker nu majoriteten missbruka sin maktställning och ensidigt besluta om vilken organisation vi ska ha nästa mandatperiod. Talet om att majoriteten är intresserad av minoritetspartiernas synpunkter klingar falskt. Majoritetens egenhändigt hopsnickrade organisationsförslag är nu ute på remiss – till nämnder och styrelser, där majoritetens företrädare förväntas bifalla sin egen majoritets förslag. Frågan är väl dessutom om inte kommundelsnämndernas ledamöter är jäviga i frågan, i vart fall luktar det delikatessjäv. Rent parodiskt blir det när även partiernas synpunkter efterfrågas i remissrundan. Samma partier som sagt sig vara öppenhjärtiga i förhandlingarna, vad mer har de i så fall att tillföra i ett remissvar. Vi anser att hela remissrundan är ett pinsamt exempel på skendemokrati!

Majoritetens organisationsförslag ska enligt planerna läggas fram för beslut först efter valet 2010 – på den nyvalda fullmäktigeförsamlingens första möte i mitten av november! Organisationen ska sedan träda i kraft redan vid årsskiftet, endast en dryg månad efter att beslutet har tagits i fullmäktige. På en dryg månad hinner man givetvis inte verkställa en så omfattande organisationsförändring – såvida man inte har förberett arbetet långt innan det att fullmäktige får upp frågan för beslut.

En organisationsmodell bör inte vara en politisk stridsfråga utan en fråga som löses i samförstånd för att hålla över mandatskiften. När en majoritet i slutet av en mandatperiod ensidigt dikterar villkoren för nästkommande mandatperiods organisation handlar det om rent maktmissbruk. Den uttalade ambitionen är att ”lämna över en stafettpinne till den nyvalda fullmäktigeförsamlingen”. Liknelsen vid ett stafettlopp tackar vi för, den är både genial och talande – förutsättningen för en lyckad stafettväxling är nämligen att den som ska ta emot stafettpinnen vill ha den – och att han/hon springer åt samma håll!
Det enda rimliga är att majoriteten omgående återvänder till förhandlingsbordet för fortsatta överläggningar, med ambitionen att komma överens om en organisationsmodell för nästkommande mandatperiod. Om detta inte är möjligt är det vettigare att lämna över frågan till den nyvalda fullmäktigeförsamlingen och uppmana den att snarast ta tag i organisationsfrågan. Förhoppningsvis är den nyvalda församlingen klok nog att enas om en ny organisationsmodell som kan starta från årsskiftet 2011/2012.

Lennart Andreasson (V)

Borås tidning, debatt. se: www.bt.se

Varje steg, oavsett var stegen leder, är ett livets steg. Ett snedsteg kan visa dig vägen dit du egentligen ska gå.

När vi är barn, och när börjar stå på våra stappliga ben för första gången, så får vi försmak på hur långt vi kan nå i livet. Vårt första steg, blir ett andra och ett tredje osv. Ett fall och några snubblanden, där marken är ojämn, lär oss att hålla balansen, och vår övning ger färdighet.

Sedan går vi vidare i livet med stadiga steg, ibland flyter det på riktigt bra, och ibland kommer det kriser, som gör att vi tappar modet, vi faller hejdlöst mot marken. Men trots detta, så reser vi oss upp, kämpar vidare och såsmåningom ser vi ljuset glittra bakom bergen.

/Anna Gustavsson

Intressant kväll, vi fick höra hur läget är i skolpolitiken just nu i Sverige. Av det Rossana berättade så verkar det hela ganska trögt. Jag kan ju inte hoppa av lycka precis.

Det är tuffa tider för dagens ungdom, allt för lite resurser och fel inställning från borgarnas sida. Vi måste satsa på våra barn. De är vår framtid. Att klumpa ihop barn i stora grupper med få pedagoger är enbart förvaring. Det är ingen possitiv utveckling. Outbildade lärare ger outbildade barn! Låt oss satsa på skolan. Inte skapa mer segregation än vad som redan finns.

Att inte ge alla gymnasieungdomar samma förutsättningar för framtiden, är som att vrida tillbaka klockan 50 år i tiden. Ska de ungdomar som går en yrkesutbildning på gymnasiet få läsa mindre svenska, och därmed mindre litteratur och mindre samhällskunskap. På så vis blir de mindre bildade samhällsmedborgare än den resterande eliten. Det är inte bara det som är en farlig fälla, utan möjligheten att läsa vidare på högskolenivå stoppas. När man är 15 år gammal vet man inte alltid vad man vill bli. Livet är föränderligt, att välja väg redan som en ung flicka eller pojke, kan vara förödande för sin framtida karriär. När individen är 19 år gammal kanske han eller hon får för sig att läsa vidare till lärare istället. Alla ska få möjligheten att tänka om, att ändra sig. Ska man bli placerad i en box i resten av sitt liv bara för att man gjorde ett val när man var 15 år gammal.

När jag valde gymnasieutbildning, så läste jag estetisk teater. Sedan pluggade jag vidare, vid Högskolan i Halmstad, jag läste medie-o-kommunikationsvetenskap. Numera arbetar jag inom hemtjänsten.

Anledningen till att jag berättar detta, är att jag valde en helt annan inriktning senare, på högskolan. Jag läste visseligen inte en yrkesutbildning, men teoretiskt så hade man lika gärna kunnat smalat av även den estetiska utbildningen, genom att ta bort 50 poäng av samhällskunskapen eller svenska B. Oavsett gymnasieval, så ska man ha samma möjlighet att läsa vidare senare i livet. Man ska inte sätta upp murar, man ska riva dem!

Klyftorna ökar, utan att människor protesterar, det är för mig ganska obegripligt! Det är borgarnas plan med hela sin politik, tror jag, att göra folket mindre bildade, därav mindre kritiska, och på så vis håller de sig på mattan!

”Satsa på LSS-boenden för personer med diagnosen ADHD”.

Jag skrev en insändare i Borås tidning tisdagen den 13/10, gällande LSS- boenden för personer med ADHD. Det jag vill tillägga i efterhand är, att adhd inte går under LSS-lagen (lagen om särskilt stöd).  

Jag besökte socialkontoret i centrum onsdagen den 14/10, LSS avdelningen, och talade med en kvinna gällande ärendet jag driver. Jag har tidigare fått veta att adhd inte går under LSS. Men eftersom ärendet jag är involverad i, även gäller en hörsel samt förlossningsskada, så trodde jag att det gick under LSS. Men har man däremot Aspergers syndrom eller en utvecklingsstörning samt ADHD, så går det under LSS-lagen. Dock räcker det med att ha Aspergers syndrom eller en utvecklingsstörning för att kunna bli beviljad ett boende av detta slag. Men individer som ”enbart” har ADHD har inte samma rättigheter som många andra neuropsykiatriska diagnoser. Min anhörig har ett enormt stort hjälpbehov, men det tas ingen hänsyn till, bara att han ska en ytterligare diagnos. Varför görs det skillnad på de olika diagnoserna, det borde istället fokuseras på funktionsnivån, och varför ska vissa diagnoser prioriteras medan andra ignoreras?

Min fråga är, varför går inte diagnosen adhd under LSS? Det här är helt ofattbart för mig. Individer med ADHD är en bortglömd folkgrupp som far illa i samhället. Det här är diskriminering på högsta nivå.

När det gäller ADHD så går det under socialtjänsten. Men enligt min upplevelse, har socialtjänsten inte gjort någonting för att hjälpa vare sig min anhörig eller oss anhöriga. De har inte ens tipsat om boenden eller var man kan söka hjälp etc. Detta är under all kritik. Vi som anhöriga har fått leta reda på all fakta på egen hand.

Individer med ADHD är bortglömda i det svenska samhället, de hamnar mellan stolarna. När ska samhället ta sitt ansvar? Det är vår skyldighet att ge dem samma förutsättningar som alla andra diagnoser.

 /Anna Gustavsson (Anhörig).

Denna insändare har jag skickat in till BT, vet ej om den kommer med? Men det vore bra med tanke på att ADHD inte går under LSS. Rätt ska vara rätt, och hoppas på att individer med ADHD ska få samma rätt som alla andra!

Det neuropsykiatriska funktionshindret adhd har uppmärksammats allt mer i
medierna under årens lopp. Men frågan är, förstår verkligen samhället hur
allvarlig funktionsnedsättning detta är? Vad gör socialtjänsten och vad gör
kommunerna?
   Behovet är stort bland vuxna och ungdomar med adhd att få särskilt stöd
för sin funktionsnedsättning.

   Det måste satsas mer pengar på boenden och
särskilt stöd för dessa individer. Och mer hjälp och förståelse, allt för
mycket handlar om byråkrati och slutar med en massa ursäkter från
socialtjänsten.
   Funktionsnedsättningen blir påtaglig under skoltiden, det är ofta i skolan
det märks. I den kommunala skolan finns möjlighet till assistans och stöd.
Men vart försvinner dessa ungdomar när de blivit myndiga? En stor risk är
att de hamnar i arbetslöshet och skulder eftersom individen ofta har
oförmåga att hålla ordning på sin ekonomi och komma i tid till exempel sin
arbetsplats.
   Det finns alldeles för lite hjälp att få för människor med adhd. Det är en
lång väg att gå och mycket svårt att få en motsvarighet till ett lss-boende beviljat.

   Det är ofta de anhöriga som får kämpa utan speciellt mycket stöd från samhället.
Och det är inte ovanligt att föräldrar till barn med diagnosen blir
utbrända och att hela familjen drabbas. De som ska ut i vuxenlivet med diagnosen adhd hamnar ofta utanför samhället eftersom föräldrarna inte längre är förmyndare utan individerna i statens ögon anses vara vuxna. En myndig person med adhd är inte på samma
nivå i mognad som en jämnårig utan diagnosen. De behöver hjälp.

Med diagnosen adhd ökar också risken att man hamnar i kriminalitet och
drogmissbruk. Var fjärde person som sitter i fängelse anses ha adhd (enligt
SR). Därför är det extra viktigt att Sveriges kommuner satsar pengar på
lss-boenden även för personer med adhd. På detta sätt kan vi arbeta förebyggande, så att individerna med adhd inte hamnar på fel bana i samhället, det blir mycket dyrare för
samhället att låta det gå för långt.

ANNA GUSTAVSSON

Anhörig.

Denna insändare var med i Dagens Nyheter idag den 15/10.

Det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD har uppmärksammats allt mer i medierna genom årens lopp. Men frågan är, förstår verkligen samhället hur allvarlig funktionsnedsättning detta är? Vad gör socialtjänsten och vad gör den blå majoriteten i Borås åt detta?

Behovet är stort bland vuxna och ungdomar med ADHD att få särskilt stöd för sin funktionsnedsättning. Det bör satsas mer pengar på boenden och särskilt stöd för dessa individer.

Funktionsnedsättningen blir påtaglig under skoltiden, och det är ofta i skolan det märks. I den kommunala skolan finns det möjlighet till assistans och stöd. Men var försvinner dessa ungdomar när de blivit myndiga? När de fyllt 18 år och inte längre har sina föräldrar att förlita sig på. En stor riskfaktor är att hamna i kriminalitet, arbetslöshet, och skulder då individen har oförmåga att hålla sin ekonomi, komma i tid till exempelvis sin arbetsplats och kriminalitet för att de självmedicinerar sig eller att säljer droger i syfte att försörja sig.

Idag finns det ett LSS-boende i Borås stad, vad jag känner till, för personer med ADHD, Aspergers syndrom och damp. Men att det är en lång väg att gå, och mycket svårt att få beviljat ett LSS-boende. Det är de anhöriga som ofta får kämpa utan speciellt mycket stöd från samhället. Ofta blir föräldrar till barn med diagnosen ADHD utbrända och hela familjen drabbas.

Jag tycker det borde finnas mer hjälp och förståelse, mycket handlar om byråkrati och slutar med en massa ursäkter från socialtjänsten med meningen ”jag vet inte?” De som arbetar inom socialtjänsten ska veta hur man ska gå vidare med denna typ av ärende.

De som ska ut i vuxenlivet med diagnosen ADHD hamnar ofta utanför samhället, då föräldrarna inte längre är förmyndare utan individerna anses i statens ögon vara ”vuxna”. En myndig person med ADHD är inte på samma nivå i mognad som en jämnårig utan diagnosen. Dem behöver hjälp att hjälpa sig själva. De har svårt att ta ansvar, ta konsekvenser för sitt handlande, har en skev tidsuppfattning mm. Med diagnosen ADHD ökar risken att man hamnar i kriminalitet och drogmissbruk. Var fjärde person som sitter i fängelse anses ha ADHD (detta enligt SR).

Socialen måste bli bättre på att förmedla till föräldrar, och unga vuxna med diagnosen att det finns stöd och hjälp att få.

Men att ha ADHD innebär så mycket mer än att man har svårt att koncentrera sig. Individen har ofta sömnstörningar, hyperaktiv, aggressiv, svårt att hålla tider, lätt att förhala saker, oförmåga att klara sin ekonomi, samt sysslor i hemmet så som tvätt, städ och disk.

Majoriteten i Borås stad, satsa mer pengar på LSS-boenden för personer med ADHD. Det är viktigt att arbeta förebyggande så att individerna med ADHD inte hamnar på fel bana i samhället. Det blir mycket dyrare för samhället att låta det gå så långt att de hamnar i fängelse. Alla rätt att få en så bra liv som möjligt.

 Skrivet av: Anna Gustavsson (v)

Jag älskar dig över allt annat. Mer än mitt eget liv. Jag kan göra allt för dig, bara du ber mig om hjälp.

Det enda jag vill är att du ska må bra, leva och andas positiv luft. Få ett gott liv med upplevelser, lugn och harmoni. Du ska inte behöva fly ifrån dig själv, du ska inte behöva känna sorg eller ilska över hur ditt liv har varit. Jag vill att du ska blicka framåt, se ljuset som finns där bakom mörkret. Jag lovar dig, att det finns hopp.

Hur ska jag rädda dig ur denna eldsvåda? Säg mig hur, snälla säg mig hur? Du betyder allt för mig. När jag ser dig lida, lider jag. Det gör ont, ondare än du vad kan ana, att se ditt liv rasera framför mina ögon. Det känns som om någon tagit en bit ur mitt hjärta, och lämnat resten kvar att blöda.

Jag ska stötta dig tills jag inte längre orkar stå. Jag finns här för dig, och du finns här för mig. Glöm aldrig att jag älskar dig.