Det finns de som inte har någon familj eller en enda vän att tala med, utan sitter ensamma i sin lägenhet. Det finns de som inte vågar gå ut. Det finns också de som varken har tv eller telefon på grund av sin diagnos. Denna grupp, de psykiskt sjuka individerna är diskriminerade i det svenska samhället.

Det är många i vår kommun och i vårt land som lider av psykisk sjukdom där ibland: depression, bipolär sjukdom, skitzofreni, ångestsyndrom, tvångssyndrom, personlighetsstörning, social fobi etc. Många lider av samsjuklighet och det finns många diagnoser och differensdiagnoser som inte jag kan räkna upp. Jag tror att det minst är lika många anhöriga som sjuka, som har en eller flera i sin närhet som lider av en psykisk sjukdom. Vi talar öppet om exempelvis integration, jämlikhet, sexualitet och olika funktionsnedsättningar som syns. Men den sjukdom som inte syns, glöms bort. För lite drygt 60 år sedan så utförde man lobotomi (skära av pannlob) på de allra sjukaste. Vilket medförde en kraftig personlighetsförändring. Det var heller inte ovanligt att för många år sedan påtvinga tvångströja och låsta in dem sjuka. Detta för att gömma undan människor som fick samhället att skämmas.

Idag kan vi gömma undan dem psykiskt sjuka genom att inte tala om detta tabubelagda ämne, genom att ignorera deras problematik och livssituation. Genom att dra ner på resurser till psykiatrin och socialpsykiatrin, skapar vi ett mentalsjukhus med en tvångströja som håller de sjuka på plats. Den borgerliga Regeringen har blivit experter på att låsa in dem sjukförsäkrades möjligheter. Dem drabbade kommer ingenstans och får ingen hjälp. På detta Oempatiska sätt tvingar Alliansen ut människor i arbetslivet som har cancer i både kropp och själ.

Det är mycket lättare att misstro alla som är sjukskrivna än att inse den bittra sanningen att majoriteten av dem faktiskt lider. Alliansen skapar ett samhälle där vi gör skillnad på friska och sjuka, rika och fattiga, kvinnor och män, svenskar och invandrare. Den som är sjuk, invandrare, kvinna eller fattig får skylla sig själv.

Psykiskt funktionshinder innebär ett oerhört lidande för den som drabbas och personens anhöriga. Regeringen borde ge mer resurser till landsting och kommun gällande psykiska funktionshinder, både inom psykiatri samt socialpsykiatri. Allt från stora till små insatser är betydelsefullt. Det huvudsakliga är anser jag, fler vårdplatser och mer personal!

Öppnar vi oss, och pratar om denna problematik, så försvinner tabun och vi skapar ett samhälle där alla kan få plats och känna sig värdefulla.

 /Anna Gustavsson (v)

publicerad i BT 24 juli 2010

Jag fick detta glädjande besked i juni. Jag trodde inte att det skulle gå så pass långt. Jag visste att Hells Engels inblandning gjorde att socialtjänsten skulle gå in och granska företaget. När jag berättade om deras straffmetoder, så som isvaksbad i radion, blev socialtjänsten förfärade, även Tomas Bodstöm och chefen för socialtjänsten i Borås Stad! Nu har dem stängt, och det gör mig lugn.

Jag har inte bara hjälpt min anhörig utan även många andra. Det gör att jag kan sova om natten, det gör att jag orkar kämpa vidare. Jag gör allt för min familj, och jag är inte rädd. Orättvisor är allt för vanliga, även här i vårt kära Sverige, men när jag gett mig in i något så backar jag inte.

/Anna G

Behandling av kriminella med ADHD*1 kan spara miljarder åt samhället samt minska individens lidande, detta visar socioekonomiska studier. För att behandlingen ska ge ett optimalt resultat menar Lars Håkan Nilsson (medicinsk rådgivare inom kriminalvården) att ADHD-behandlingen måste fortsätta efter de intagna frigivits.

Ett par procent av Sveriges befolkning beräknas ha diagnosen ADHD. Detta har varit känt länge, men nu vet man även att 25 procent av landets interner har ADHD. Förrutom att det är en hög precoent av internerna som har ADHD så så är också två tredjedelar missbrukare. Hälften av de långtidsdömda har en personlighetsstörning och över 30 procent medicinerar med psykofarmaka*2. Lars Håkan Nilsson berättar att den psykiska ohälsan är påtaglig på våra svenska fängelsen.

Eftersom kriminalvården inte står för hela behandlingskedjan, så är de i behov av samverkan med andra. För tre år sedan startade ett forskningsprojekt tillsammans med stockholms läns landsting och Karolinska institutet finansierat av psykiatrisamordningen och där intagna vid Norrtäljeanstalten och Håga anstalten i Stockholm erbjöds utredning och behandling.

Detta blev en enorm framgång, nationalekonomen Ingvar Nilsson, har räknat på det här, och har kommit fram till att genom denna behandling har lyckats hålla 30 personer utanför droger och kriminalitet. Av detta blir den samhällsekonomiska vinsten 15 miljoner kronor på år, eller en kvarts miljard på 20 år.

ADHD-utredningarna måste effektiviseras, idag är det långa väntetider, vilket inte är acceptabelt, säger Lars Håkan Nilsson. Konsekvensen blir annars att färre personer kan få hjälp. En vårdgaranti för de med psykisk funktionsnedsättning skulle underlätta genomströmningen. Det är inte etiskt riktigt att behhandla människor i 8-9 månader och sedan när det är dags för frigivning, säga till dem att inte finns någon instans som vill ta vid och forsätta behandlingen (medlemstidningen attention nr 2/2010 sidan 14-15).

Samhället bör ta sitt ansvar och arbeta effektivt med både förebyggande arbete, men även med behandlig i och efter fängelsetiden. Jag undrar, hur ska de annars komma ur sin negativa spiral som ADHD:n skapat, genom att många har självmedicinerat med narkotika och levt kriminellt. De med ett handikapp ska få stöd från sin omgivning, det är för mig en självklarhet. Samhället kan inte längre blunda för alla fakta, utan agera för ett bättre samhälle med humanitet och rättvisa som ledord!

/Anna 

*1 Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, är ett neuropsykiatriskt  funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet (http://sv.wikipedia.org/wiki/Adhd).

*2 Psykofarmaka används för att lindra, häva eller underhållsbehandla olika, ofta kroniska, psykiatriska tillstånd. Denna grupp läkemedel kan inte i sig bota sjukdomen, men mildrar (eller tillfälligt tar bort) symptomen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykofarmaka).

Kraven i skolan har ökat. Vår lagstiftning är en 9-årig grundskoleutbildning, men i själva verket så krävs idag, minst, gymnasiekompetens för att kunna få ett arbete.

Jag anser att man i Borås Stad ska satsa på stöd i gymnasieskolan, för att stötta de med neuropsykiatriska funktionshinder. Med det menar jag konkret, att elevassistenter ska finnas även på gymnasienivå, en viktig faktor är också att öka antalet lärare.

För de elever med ADHD som kommer från ett högstadium där han/hon fått stöd av en elevassistent, får en chock när de sedan blir utkastade till gymnasiet utan något som helst stöd. Där är alla lika, och i detta fallet är det inte positivt. Man måste möta elevernas behov, och behandla alla rättvist utifrån deras egen förmåga. I gymnasiet ska du bli vuxen, lära dig ta ansvar, hålla tider samt veta vad du har på ditt schema.

Jag undrar, hur är detta möjligt för en individ med ADHD? Enbart att komma upp på morgonen kräver en kraftansträngning utan dess like. Att hålla tider, struktur och koll på schemat är som att bestiga ett berg. Därför behövs det stöttning av elevassistenter som har kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder.

På internetsidan Allehanda.se kan man läsa en intervju om Gert Andersson, som sitter med i Riksförbundet Attentions förbundsstyrelse. Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för människor med och anhöriga med neuropsykiatriska funktionshinder som DAMP/ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom.

Gert Andersson fick diagnosen ADHD när han var 40 år gammal. Han har under hela sitt liv blivit betraktad som det svarta fåret. Mognadsmässigt är en person med ADHD inte på samma nivå som en jämnårig person utan diagnos påstår Gert Andersson. Han berättar följande:

– Att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär inte att man är dum eller obildbar. Men mognadsmässigt kan man dra bort 30 procent av sin ålder, där är man. Och det går att träna upp hjärnan.

Detta motiverar ännu mer att gymnasieskolan bör ha elevassistenter som stödjer elever med ADHD, och även de andra neuropsykiatriska diagnoserna.  

Jag känner så väl igen Gerts beskrivning för att min lillebror Magnus har ADHD. Han har fått stå ut med mycket under sitt 19 åriga liv, han har liksom Gert alltid varit “det svarta fåret”. Jag tänker nu i efterhand tillbaka på tiden när vi var små och på alla dessa incidenter som han “alltid var den skyldige”.

Jag blir ledsen, och känner en stor skuld för hur han blev behandlad. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan och göra om allting. Men det är klart, vi visste ju inte att han hade ADHD. Vi misstänkte att det var något “fel” men min mammas påtryckningar och oro gav inget resultat förrän långt senare, nämligen när Magnus var 13 år, då han fick sin diagnos.

Under hela sin uppväxt har han haft stora svårigheter med koncentration och hyperaktivitet.  Han klättrade till och med ur sin spjälsäng som en liten apa med tårna klämda runt spjälerna. Han kunde inte sova ensam, han var bara lugn under mammas armhåla. Det var full aktivitet redan från hans födsel.

Hans skolgång har varit tuff, det har varit möten oavbrutet under hela hans skoltid. Och detta har varit energikrävande för mina föräldrar, och Magnus har känt sig otillräcklig och ledsen för all negativitet han mött dagligen, både från famlijen och skolan. Även om det var i all välmening från vår sida, så har det blivit det en ond cirkel av frustration och tjat.

Vi får kämpa tillsammans och hoppas att vår kamp ger resultat.

Källförteckning: 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.459056-det-svarta-farets-berattelse

Fånga mig,

jag vill hoppa.

Chansa, våga finna,

lycka, olycka, lyckligtvis,

Lycklig.

Fångad, fritagen, frisläppt!

Fånga mig i all min glöd!

Fånga mig i glädje och sorg,

stötta mig när jag faller mot marken.

Känn min hand i din,

Din mun mot min,

Hur kan du stå emot smaken?

Smaken av passion, lust och lekfullhet.

Fånga mig, säg att du älskar mig.

Säg det igen och för alltid.

Låt mig inte vänta,

håll mig inte vaken.

Viska i mitt öra,

fånga mig!

Anna Gustavsson 2010.

Under den senaste veckan har Västkustfamiljens koppling till Hells Engels tagits upp i medierna. De hemlösas tidning Faktum, i Göteborg publicerade en artikel gällande detta.

På grund av att jag har en bror som just nu bor på Västkustfamiljens boende i Marstrand, så är jag medveten om deras staffsystem. Jag kan inte förstå hur man kan straffa de boende med isvaksbad när de har försovit sig, eller tvinga dem att rulla sig i snön när de har glömt att bädda sängen. Bara att springa barfota i snön beskrev min bror som ren tortyr.

Samma vecka som min bror kom till Västkustfamiljen, var den där, iskalla helvetesveckan som vi nog alla kommer att minnas. Min bror fick bada isvak den veckan, när det var runt 20 minusgrader. Är det humant? Vi talar om mänskliga rättigheter och om hur illa många länder med diktaturregimer behandlar sina fångar, genom förnedrande metoder i form av tortyr.

I Sverige sker det obegripliga, på ett behandlinghem straffar de personer med neuropsykiatriska funktionshinder, de straffar min bror för hans diagnos ADHD. Hur går detta ihop med mänskliga rättigheter? Hur går detta ihop med svensk lagstiftning? Det är som att tvinga en  rullstolsbunden person att resa sig upp och gå, och om han/hon ramlar ihop, tvingas personen att bada isvak. Det är en sjuk tanke, en förnedrande taktik för att diciplinera och visa sitt maktövertag.

Tänk om min brors hjärta hade stannat, tänk om han skulle få allvarliga komplikationer efter isvaksbaden? Jag var djupt orolig över hans fysiska och psykiska hälsa. Jag ville genom mitt engagemang i höstas, att han skulle få vård, och att han skulle få tillgång till samtalsterapi. Istället blev det tvärt om, och det gör ont. Han har farit illa under hela sitt liv, hur mycket ska han klara? Hur länge ska jag orka?

Han var deprimerad och längtade hem. Han kände sig otrygg bland de andra boende, och upplevde att den diciplin som personalen använde sig av, tryckte ner honom.

Först nu i helgen som var, så kände jag att han var sig själv, i mångt och mycket. Han hade fått ett positivt samtal från Socialtjänsten att han snart skulle bli förflyttad. Även om det rörde sig om två månader framåt i tiden, så var det den tanken som fick honom att kämpa vidare. Han berättade för mig och min pappa att han väntade på ett straff, för att han hade glömt att släcka lampan på sitt rum natten innan. Hans straff var att bada isvak. Jag kontaktade honom dagen efter, och visst var det sant, han hade fått hoppa i vattnet. Han berättade att han varit förkyld en längre tid, och att det blivit värre av baden. Jag blev arg och ledsen.

Redan innan mitt besök i söndags hade jag kontaktat sjuhäradsradion. En journalist som jag tidigare haft kontakt med ringde upp mig. Jag fick komma på intervju i måndags, och igår kom nyheten med i radion. Resultatet blev att socialtjänsten beslutade att omplacera min bror akut. Han får komma till ett annat boende imorgon bitti (torsdag).

För den som vill gå med i Attention/Borås. Som vi precis har startat! Det är en förening för anhöriga och pesoner med neuropsykiatriska funktionshinder. Ni som är intresserade är välkomna att kontakta mig. Ni kan skriva ett meddelande på min blogg vid ev intresse.

Anna Gustavsson

Utvecklingen går framåt. Samhället har blivit ett övervakningssamhälle. Vart vi än vänder oss, så är vi övervakade. Vi vet inte av vem, när, var eller hur övervakningen sker. Barnpornografin på Internet har exploderat, smygfilmningar med mobiltelefoner i badhus, kameror i butiker, i bussar och på torg har blivit allt mer påtaglig. Vi har inte längre någon personlig sfär. Frågan jag ställer mig är, vart är vi på väg? Det verkar inte finnas någon gräns. För oss inom hemtjänsten i Borås Stad så är det en stressfaktor. Inte nog med att vi blir övervakade i övriga samhället, så blir vi det också på vår arbetsplats.

Stressen och kraven har ökat, vi inom hemtjänsten går på våra knän för att tillfredställa våra chefer, kommundelen, Borås Stad och sist men inte minst våra gamla. För det är just där vi finner dem, på sista plats. I och med den stress vi upplever varje dag, så blir vårdtagarna försummade. Vår stress syns och märks när vi är hos de gamla, och det känns inte värdigt. De som är gamla idag har byggt upp vårt välfärdssamhälle. De förtjänar en bättre vård, och de förtjänar vår tid och engagemang. Jag har mött många vårdtagare som är missnöjda. Missnöjet märks speciellt när vi har lite tid, vi får ofta gå in hos vårdtagarna för att göra det vi ska, och snabbt gå ut igen. Att behöva säga till de gamla, att vi måste gå efter ett så kort besök, gör ont i hjärtat. När de då svarar, måste du redan gå? Så skär det som en kniv genom hjärtat.

Omvårdnadspersonalen ska idag konkurrera med de privata aktörerna, och samtidigt hålla modet uppe. Vi ska i princip vara glada för att vi har ett arbete. Idag handlar det mer om besparingar i kommundelarna och kontroll, än vad det handlar om omvårdnad och ett gott bemötande.

Det främsta ledordet för hemtjänsten idag är effektivitet! Det ska gå snabbt, och kommundelen ska tjäna pengar på det! Vi har idag ett system som kallas för Mobipen. Vi ska signera vid dörren hos vårdtagarna när vi går in och går ut, på vår bricka och i pärmen. Vi ska signera exakt vad vi gör och sedan justera det i datorn. Vi har ett stort ansvar då vi även ger vårdtagarna mediciner och insulin. Vi har så många bollar i luften att vi lätt glömmer saker. Men kraven tar inte slut där. Nu har det kommit någonting som kallas för kringtidskort där vi ska signera vad vi gör i vår arbetslokal, det vill säga, arbetsplanering, personaltid, social dokumentation, rast och övriga arbetsuppgifter. Detta anser jag inte är humant. Hur har Borås Stad tänkt när de fattade detta beslut? Jag undrar om de har tänkt överhuvudtaget?

Hemtjänstpersonalens rop är fyllda av missnöje, stress och ilska. Personalen mår dåligt, får huvudvärk, glömmer saker, sjukskriver sig, klagar på arbetsmiljön, tidspressen och talar om att byta jobb. Denna kritik mot mobipensystemet samt makthavarnas övertramp sträcker sig utanför Trandareds kommundel som jag arbetar inom. Jag har gamla arbetskamrater i andra kommundelar, som också har en hög arbetsbelastning, och är missnöjda med mobipen samt kringtidskortet. Varför inte skapa ett likvärdigt övervakningssystem för cheferna? Varför ska alltid arbetarna lida medan cheferna tar beslut över deras huvuden?!

Jag undrar om de ungdomar som idag läser omvårdnadsprogrammet, kommer att lockas av att arbeta inom hemtjänsten och äldrevården? Kommer någon medvetet att välja en så pass pressad arbetsplats med låg lön och hög stress? Kommer någon individ vilja bli övervakad och pressad till effektivitet framför kvalitativ vård?

Jag kritiserar makthavarnas beslut över sättet de övervakar oss på. Vi får inte den uppskattning vi förtjänar. Vi får ingen muntlig uppskattning och det syns sannerligen heller inte i vår lönespecifikation! Detta är en nedåtgående spiral, och tas inte vår kritik på allvar så kommer hemtjänsten att rasa samman.

Ni beslutsfattare bör se över personalens arbetsmiljö i Borås Stad. Upphäv kringtidskortet och lyssna på oss personal. Vi har tillräckligt mycket att tänka på som det redan är. Vid högre ansvar och krav så bör vi också få högre lön!

/Anna Gustavsson (Omvårdnadspersonal Trandared, och ordinarie styrelseledamot i Vänsterpartiet, samt ersättare i Kulturnämnden).

Jag tänker på dig min bror, du är inte ensam. Du är inlåst och jag är utlåst. vad finns där emellan, frihet? Det finns inga väggar, murar eller staket som klipper våra band.

Jag ser dina bruna ögon framför mig, med dina minspel och aktiva personlighet. Jag ser dig fortfarande som en liten pojk, och jag är din beskyddare. Oavsett vad som händer, så kommer jag alltid vara just det, din beskyddare. Jag finns alltid här för dig.

Hej alla kamrater, året är här, det vi har väntat på: 2010!

Valår, ett år med nya utmaningar och möjligheter. Och visst kommer vi att möta stora utmaningar. Det blir många trappsteg, diskusioner, samtal, skratt, blod, svett och tårar!  Men vi i V ger inte upp så lätt, vi ger aldrig upp. Att jobba i motvind, det är något vi kan!

Jag ser fram emot alla kommande aktiviteter. Imorgon har vi styrelsemöte i V.

Nu ska isen smälta, här kommer det varma partiet! Lägg din röst på V!

Vi ses!

Varje steg, oavsett var stegen leder, är ett livets steg. Ett snedsteg kan visa dig vägen dit du egentligen ska gå.

När vi är barn, och när börjar stå på våra stappliga ben för första gången, så får vi försmak på hur långt vi kan nå i livet. Vårt första steg, blir ett andra och ett tredje osv. Ett fall och några snubblanden, där marken är ojämn, lär oss att hålla balansen, och vår övning ger färdighet.

Sedan går vi vidare i livet med stadiga steg, ibland flyter det på riktigt bra, och ibland kommer det kriser, som gör att vi tappar modet, vi faller hejdlöst mot marken. Men trots detta, så reser vi oss upp, kämpar vidare och såsmåningom ser vi ljuset glittra bakom bergen.

/Anna Gustavsson