Det finns en rädsla för det osynliga. För det vi inte kan se, ta på eller ha kontroll över. Ser vi en rullstolsburen eller en blind person, så vet vi hur vi ska handikappanpassa omgivningen och hur vi ska bete oss. Att hålla upp dörren eller följa den blinda personen över gatan är två saker vi kan göra. När vi talar om funktionsnedsättningar så vi talar oftast om dem som är synliga. Men hur ofta nämns osynliga funktionsnedsättningar? Det uppmärksammas då och då, men det räcker inte. Några av dessa”osynliga” är psykiska sjukdomar. Trots att dessa sjukdomar finns överallt i vårt samhälle. Så finns det en enorm okunskap.

När en funktionsnedsättning inte syns, då blir det hela mer komplicerat. Attityden i samhället i stort, anser jag är att” det som inte syns, det finns inte”. Tyvärr så är det inte så enkelt. Det hjälper inte att förneka att det finns psykiska sjukdomar. Jag tar speciellt upp den här gruppen för att jag tycker att personerna och deras anhöriga förtjänar positiv uppmärksamhet.

Rädslan och okunskapen bidrar till utanförskap, onödigt lidande och en misslyckad politik. Har man en psykisk sjukdom, så ska man bli trodd. Att vara cancersjuk eller hjärtsjuk är fruktansvärt. Då är man sjuk, även för andra runt omkring. Det är ingen som ifrågasätter din bröstcancer eller din hjärtinfarkt. Det finns nålar att köpa och galor som sänds i TV för att forskningen ska gå vidare, för att sprida kunskap, för att hedra dem som avlidit och stötta de som är drabbade. Men jag undrar, var finns galorna för personer som exempelvis lider av depressioner, bipolär sjukdom eller schizofreni. Är den forskningen inte lika viktig att ägna sig åt? Är psykiska sjukdomar inte värda en gala?

Många av oss känner till sambandet mellan ADHD och drogmissbruk. Vad många inte känner till är att sambandet mellan bipolär sjukdom och missbruk är inte ovanlig. Att personen tar till alkohol eller andra droger för att självmedicinera sig. I en bok skriven av Tom Fahlén (2010) tar han upp just den här problematiken. En person i manisk tillstånd kan uppfattas som berusad eller påtänd. Det finns likheter mellan att vara berusad och att vara manisk, t.ex. ökad pratsamhet, osammanhängande tal, distanslöshet, högljuddhet och aggressivitet. Till följd av missbruksperioder kommer ofta depressioner. Ungefär 30% av patienter med bipolär sjukdom lider av alkoholism, vanligast är bland män, och vid vid bipolär sjukdom typ 1, så tar mellan 10 och 15 procent sina liv (Fahlén, 2010,s. 33-42). Vad jag frågar mig är, hur många personer med bipolär sjukdom har gripits för att de har uppfattas som fulla eller påtända? Detta är en av de orsaker till att lyfta frågan och på så vis förebygga fördomar, okunskap och missförstånd.

Det är dags att alla vi som är politiskt aktiva driver frågor som gynnar människor med psykiska sjukdomar. Vi måste bli bättre. Skrämselpropagandan i kvällspressen bidrar med negativa attityder och en rädsla för det ”osynliga”. Det är inte ovanligt att läsa rubriker så som ”Vansinnesdåd!” i kvällspressen när ett mord ägt rum. Som en motvikt bör vi sprida kunskap och stötta dem som är utsatta. Att dö av en ”själens cancer” är lika hemskt som att dö av en ”fysisk cancer”.

Vi bör i framtiden både lokalt och nationellt satsa mer pengar på utbildning i psykiska sjukdomar för skolpersonal, kommunanställda och politiker.

Anna Gustavsson (V)

Borås

Publicerad i Borås Tidning den 5/10

Proletären den 29 sep- 5 okt. Nummer 39.

Vänsterpress okt 2011.

Tog även upp artikeln i radiosändningen den 13 oktober i Radio TotalNormal i Stockholm.

Våldtagen, fängslad, misshandlad, torterad, eller mördad. Det är verkligheten för folket i Ogaden. Journalister som under de senaste åren lyckats ta sig in i regionen för att rapportera om övergreppen, har råkat mycket illa ut. Nu blev det två modiga svenska journalisters öde. Under de senaste två veckorna har det rapporterats om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som har tillfångatagits av den etiopiska militären i det omstridda området Ogaden. Det förtryck som har pågått under många år har nu uppdagats och omvärlden har fått en inblick i de brott mot mänskliga rättigheter som sker dagligen mot de etniska somalier som bor i Ogaden. Journalisterna Martin och Johan har nu fått erfara det som kan hända om man som journalist försöker rapportera om de brutala övergrepp som sker i Ogaden.

I Ogaden får inga journalister tillträde, då förtryckarstaten Etiopien döljer ett folkmord. De få journalister som har lyckats ta sig in har precis som Martin och Johan tagits sig in illegalt, då det är den enda möjligheten som finns för att få tillträde till regionen. Redan 2007 publicerade Sveriges utrikesdepartement en rapport om de brott mot mänskliga rättigheter som sker ”Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det finns uppgifter om brända byar, våldtäkter, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och utomrättsliga avrättningar. Många enskilda hjälporganisationer har tvingats lämna området eller fått sin rörelsefrihet beskuren…”

Kännetecken för en diktatur är avsaknaden av yttrandefrihet och tryckfrihet. En stat som inte tillåter tillträde för journalister, som stänger ut hjälporganisationer, bör granskas och ifrågasättas. Istället har Etiopien varje år fått hundratusentals kronor i bistånd av Sverige. En stat som begår brott mot mänskliga rättigheter ska inte belönas med stora summor bistånd. Det är dags för omvärlden att vakna och se den etiopiska staten som den diktaturregim det är!

Fosiya Abdirahman

Anna Gustavsson (V)

Publicerad i

Göteborgsposten lördagen den 16/7-2011

Borås Tidning måndagen den 20/7-2011

Proletären (datum?)

Jag instämmer med Mikael Varela (21/4) att det är dags för Borås Stad att ta ställning till för eller emot lagliga väggar att utöva graffitikonsten på. Ungdomarna behöver vårt stöd och förståelse i en allt hårdare vardag. Förstår vi inte ungdomarna, hur ska vi då kunna bygga ett hållbart samhälle i framtiden? Att inte våga ta debatten eller att vara rädd för förändringar driver heller inte ett samhälle framåt. Graffiti är en godkänd konstform, även om den inte blivit lika accepterad och etablerad som de gamla, så som oljemålning, akvarell etc.

För mig handlar det inte om huruvida en laglig graffitivägg skulle bidra till mindre vandalisering eller inte. Det är inte det frågan handlar om. Vi bör upprätta den för att ungdomarna ska känna sig delaktiga i samhället, samt att vi politiker har ett ansvar att stimulera till kreativt skapande. Jag tror dock att detta mycket väl kan få positiva konsekvenser även när det gäller vandalisering. Då fler ungdomar skulle känna sig delaktiga och få en mer positiv syn på vuxensamhället.

Missnöje och brist på sysselsättning skapar vandalisering och problem. Vi som samhällsmedborgare och politiker bör ge de unga konstnärerna en ”fristad” där de kan utöva sin konst. Jag tror att detta skulle bli en samlingspunkt för människor att mötas i konsten. Graffitikonstnärerna kommer på grund av att de målar i det offentliga rummet, även locka människor att komma och betrakta konsten medan de skapar. Det blir likt en ”happening” där alla som är besökare blir delaktiga i skapandet. Jag tror på en mötesplats av det här slaget, på grund av min övertygelse att detta kan ge positiva effekter även när det kommer till integration. Både mellan unga, gamla, fattiga och rika samt människor från olika etnisk bakgrund. De som inte har växt upp med föräldrar som har ägnat sig åt ”finkultur” så som teater och konst, känner sig ofta malplacerade i en teatersalong eller i ett konstmuseum. De som kommer ifrån arbetarfamiljer har inte ett lika högt kulturellt kapital som de barn som växt upp med föräldrar från medel- eller överklass.

En graffitivägg kan helt enkelt vara lösningen på våra lokala problem till mångt och mycket. En laglig graffitivägg skulle bidra till en positiv stadsmiljö, samt att vi skulle bygga broar mellan olika grupper i samhället. Skulle det bli en graffitivägg så kommer jag under invigningen att sätta mig på ”första parkett” nedanför väggen och se ungdomarna umgås och skapa i sin närmiljö.

Min övertygelse är att graffitikonsten kan bidra till en ökad integration i Borås Stad. Det är dags att ge alla människor en chans att mötas i och genom konsten. Konsten har allt för länge varit inlåst i gamla museum och vackra rum. Nu behöver vi skapa tillsammans med och för alla ungdomar på deras hemmaplan!

/Anna Gustavsson (V)

Ordinarie styrelseledamot i Kulturnämnden.

Ledamot i Barn- och ungdomskulturutskottet och

Integrationsutskottet.

Den som inte är drabbad, eller har en anhörig med diagnosen ADHD, förstår nog inte vidden av den problematik som medföljer. Jag är anhörig till en ung kille med ADHD och som har ett pågående drogmissbruk. Han har inte fått någon vård av socialtjänsten i min kommun, Borås, utan enbart blivit ”förvarad” på olika ställen i tron om att hans drogmissbruk och ADHD försvinner av sig självt. Socialtjänsten har enbart koncentrerat sig på hans drogmissbruk, inte hans ADHD. Diagnosen är grunden till hans svåra problematik. De socialsekreterare som varit inblandade i min bors ärende har valt att inte tro på mig eller min familj. Jag vet inte vad det handlar om? Inkompetens eller tjänstefel? Kanske både ock? Jag tror att problemet ligger i deras inkompetens. De vet helt enkelt för lite om diagnosen ADHD och vad diagnosen innebär.

Om alla kommuner i Sverige går samman och skapar opinion så kan vi nå långt. Vi i Vänsterpartiet i Borås anser att lärare och socialsekreterare bör gå en utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi hoppas att alla partier i alla kommuner slår sig samman och lägger liknande förslag. Vi politiker måste ta ansvar för våra utsatta ungdomar, som nu inte får den hjälp de behöver och förtjänar. Det gäller att upptäcka problematiken i tid, innan ungdomarna fastnar i droger eller i fel umgängen. Hur mycket vi än kämpar på lokal nivå så krävs trots allt en lagändrig av LSS-lagen (Stöd och service till vissa funktionshindrade; 1993:387) för att förändra samhällets syn och ge möjligheter och hjälp till dem drabbade. Så som LSS-lagen ser ut idag så inkluderas inte ADHD under lagen. Detta trots att ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, precis som autism mfl. Lagen skrevs 1993 och är därmed förlegad. Detta med tanke på att ADHD som diagnos inte var speciellt vanlig under början av 90-talet. Forskningen har gått framåt med stormsteg och det finns idag mycket omfattande forskning på området, speciellt från USA.

ADHD är en allvarlig diagnos som har visat sig enligt forskning lättare kan leda till drogmissbruk, kriminalitet och som konsekvens sedan fängelse. Frågan är, har vi råd med det? Att inte inkludera ADHD under LSS-lagen kostar mänskligt lidande för alla drabbade samt en stor ekonomisk kostnad för staten. Det är inte billigt att placera funktionsnedsatta i fängelse. Det är betydligt bättre att ändra lagen och hjälpa dem i tid, innan de hamnar i trubbel med samhället. Nu kommer vi till samma slutsats igen. En lagändrig krävs! ADHD bör gå under LSS-lagen. Allt annat är otänkbart.

Det är ett tungt svek från samhällets sida, ett svek för de som är drabbade. När anhöriga kämpar mot myndigheter, utan att få gehör. Att bli motarbetad och misstrodd är nog det värsta scenariot anser jag. Att möta motgångar när det handlar om liv eller död. När ingen lyssnar och när det heller inte finns en lag som stödjer individerna. Det är som det berömda uttrycket ”som att slåss mot väderkvarnar” eller varför inte moment 22? Vi kan inte ändra LSS-lagen på lokal nivå, men vi kan göra allt för bilda opinion sprida kunskap och på vis hjälpa de med diagnosen ADHD.

Låt oss kämpa tillsammans nationellt för en lagändrig av LSS-lagen samt driva frågorna på lokal nivå, i form av utbildning etc. Arbetar vi tillsammans så kan vi förändra samhällets syn och kunskap!

Skriven av:

Anna Gustavsson (V)

OBS! Vänsterpartiet står inte bakom min inkompetensförklaring av socialtjänsten i Borås. Vänsterpartiet står enbart för förslaget gällande utbildning.

Sverige är ett land med fred och demokrati, de som flyr till Sverige och som är politiska flyktingar bör tas emot med värme och förståelse. De kommer ofta från länder med diktaturregimer där makthavarna är korrupta och folket förtryckt. De politiska flyktingarna ska inte behöva utvisas till ett land där de riskerar att torteras eller mördas. I Sverige bör vi bejaka de mänskliga rättigheterna, inte bryta mot dem. Att utvisa människor som hotas att hängas på grund av sin politiska åsikt anser jag inte hör hemma i vårt land. Sverige deltar på så vis indirekt i tortyren och mördandet av oskyldiga män, kvinnor och barn.

Sverige representerar enligt mitt tycke de tre berömda aporna, där de väljer att inte se, lyssna eller höra. Vi vill inte se, höra eller prata om det är obehagligt och det som inte rör oss själva. Mentaliteten lyder ”Så länge jag har det bra, så skiter jag i alla andra”. Men var finns ansvaret i allt detta? Var finns empatin? Vem har grävt ner våra hjärtan i jorden och försett oss med en obegränsad egoism? Samhällsklimatet och majoriteten av den svenska befolkningen, tror jag, dyrkar materiella ting och väljer att inte lyssna, när en människa ropar på hjälp! Det är helt enkelt för obehagligt och helt onödigt att lyssna på. Vi klipper hellre vår gräsmatta utanför vår villa på Lidingö och klagar på grannens ogräs som stör grannskapets estetiska karaktär.

Vi behöver alla någon gång en hjälpande hand när vi drabbas av svårigheter. Vill vi ha hjälp ifrån andra, så får vi se till att sträcka ut en hand när någon behöver oss. Alliansen och Migrationsverket bör ta sitt ansvar för vår katastrofala flyktingpolitik, lägga ner ytligheten och skrota apfasorna i samma soptunna som gräsklipparen.

/Anna Gustavsson (V)

I nyheterna får vi höra om inbördeskriget i Somalia, men vad många inte vet, är att inte långt därifrån, pågår det ett systematiskt folkmord. Etiopiska soldater bränner ner byar, våldtar kvinnor, barn och äldre. Oskyldiga människor fängslas, torteras och mördas. Ogaden är ett område som tidigare tillhört Somalia, men som nu är ockuperat av Etiopien. Konflikten i Ogaden regionen är en väpnad konflikt som har pågått länge. Den inleddes redan i slutet av 1890-talet när Etiopien med hjälp av europeiska kolonialmakter ockuperade Ogaden, genom erövring och kolonisering.

Etiopien försöker medvetet att dölja folkmordet i Ogaden och blockerar därför all slags internationell insyn i området. Många mänskliga rättigheters organisationer, så som Human Rights Watch har larmat om situationen i Ogaden regionen. En rebellgrupp som kallas ONLF, Ogaden Nationella befrielsefront, kämpar för självständighet och frihet i regionen..  ONLF grundades 1984,  Dem försöker stoppa det förtryck som systematiskt sker i Ogaden av den Etiopiska staten. Etiopien anklagar ONLF att vara en terroristgrupp som tränats av Eritrea, som är Etiopiens värsta fiender. Men ONLF hävdar att de som ansluter sig till dem gör det av egen fri vilja, av viljan att förändra situationen och försvara det som är sitt land. Ingen vet exakt hur många rebeller som finns, men experter hävdar att det finns tusentals. Många områden stödjer ONLF, för att de anser att ONLF är det enda skyddet mellan dem och Etiopien. Byborna förser ONLF med vatten, mat och information. Civila bestraffas många gånger efter att ha blivit anklagade för att hjälpa ONLF, oavsett om detta är sant eller inte.

Enligt Etiopiska folkräkningen 2007 uppskattades provinsens folkmängd till 4,8 miljoner, beräkningen motsvarar 6 Procent of Etiopiens befolkning. Men Ogaden nationella befrielsefronten (ONLF) hävdar att befolkningen i provinsen är cirka åtta miljoner etniska Somalier.

Trots otaliga rapporter om de omfattande brotten mot människliga rättigheter i Ogaden regionen så får Etiopien ekonomiskt bistånd från bland annat Sverige. Sverige har gett Etiopien 305 886 000, 310 225 000 respektive 313 138 000 kronor på de senaste tre åren. Förutom Sverige är Etiopiens största biståndsgivare USA, EU, Storbritannien och Tyskland.

I Sveriges utrikesdepartements rapport om mänskliga rättigheter i

Ogaden provinsen i Östra Etiopien år 2007 står följande:

”Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, Det finns uppgifter om brända byar, våldtäkter, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och utomrättsliga avrättningar. Många enskilda hjälp organisationer har tvingats lämna området eller fått sin rörelsefrihet beskuren…”

Omvärlden, Europa och Sverige bör ställa den etiopiska regeringen till svars för det förtryck tortyr och  folkmord som sker dagligen i Ogaden. Så Länge de här avskyvärda brotten mot människliga rättigheter pågår, så bör Sveriges regering stoppa det ekonomiska biståndet till Etiopien!

Skrivet av:

Fosiya Abdirahman och

Anna Gustavsson (v)

Publicerad i Borås Tidning den 24 oktober 2010.

Publicerad i Proletären den 18 november 2010

Publicerad i Vänsterpress (datum?)

Rubriken var ej densamma i tidningarna som jag har här.

Källor finns, kontakta mig vid ev.undringar.

Hårdare krav på socialtjänsten och de privata behandlingshemmen

I vårt Sverige, finns det orättvisor, droger, missbruk och våld. Som tur är så finns det ett socialt skyddsnät som ska fånga upp människor som har hamnat fel, missbrukar droger, är utan bostad eller har annan typ av problematik. Frågan jag ställer mig är, hur bra fungerar vår socialtjänst i Sverige. Jag har tyvärr ingen positiv erfarenhet av socialtjänsten i Borås Stad (Barn och familj).

Jag vänder mig mycket kritisk till socialtjänstens arbetssätt och tillvägagångssätt. De placerar en ungdom med missbruksproblematik och ett neuropsykiatriskt funktionshinder i ”förvaring” i över 4 månader och flyttas runt sammanlagt 5 gånger sedan i slutet av november 2009 till i början av september 2010. Individen fick/ får ingen behandling för varken sitt drogmissbruk eller neuropsykiatriska funktionshinder. Efter en månad av påtryckningar från anhöriga och socialstyrelsen flyttades personen till en öppen boendeform med två kontaktpersoner. Placeringen gjordes dock av Socialtjänsten i Borås Stad, barn och familj. De anhöriga hävdade att personen i fråga skulle bo på ett boende med personal, vilket socialsekreteraren höll med om. Trots detta så blev det inte så.

Socialstyrelsen är kritiska

Enligt Socialstyrelsen måste behandlingshemmet/ företaget ha ansökt om tillstånd innan de kan utöva exempelvis krishantering och samtalsterapi etc. Aktiveringspedagogen i Sverige AB, är ett privat företag, som ligger i Göteborg. De har inte ansökt om tillstånd hos Socialstyrelsen enligt Håkan Frändemark som arbetar på Socialstyrelsen i Göteborg. Företaget finns inte med i deras register och han har aldrig hört talas om dem. Men trots detta så kan vi läsa på deras hemsida om att en del i deras arbetsmetoder riktar sig mot ”Krishantering vg kriminalitet, droger, alkohol (www.aktiveringspedagogen.se)”.

Jag konstaterar att socialtjänsten i Borås Stad har inte undersökt företaget i tillräcklig utsträckning. I deras tjänstedeklaration står det följande under, utbildning och erfarenhet, att de anställda har följande utbildningar: ”Psykolog, aktiveringspedagog, beteendevetare, projektledare, handledare, marknadsföring, säljare mm. Mångårig erfarenhet av individuell coachning inom näringsliv såväl som arbetsförmedling och arbetsmarknadsinstitut”. De har anställda samt underleverantörer i Göteborg Uppsala och Stockholm. På aktiveringspedagogen i Göteborg är det fyra anställda, i Uppsala åtta och Stockholm en (www.aktiveringspedagogen.se)”.

Jag undrar vilken utbildad personal som jobbar i respektive stad? Av deras språk att döma, så rör det sig om en psykolog och en beteendevetare etc. Jag anser att deras tjänstedeklaration är luddig och ger inte läsaren tydliga fakta. Arbetar psykologen i Uppsala, Stockholm eller Göteborg? Det framgår inte i deras redovisning.

Min hypotes är att de medvetet ger en luddig bild av deras kompetens, för att på så vis komma undan kritik från Socialstyrelsen. Pågrund av deras brist på utbildning låter de sig manipuleras av missbrukaren. Inkompetens helt enkelt.

Felplacering, ett återkommande fenomen

Deras huvudsakliga arbete är att coacha in människor som står utanför arbetsmarknaden in i arbetslivet. Dem kallar det för ”life coaches”. Arbetslösa är deras huvudsakliga målgrupp. Då undrar jag, hur kan en ungdom med ett drogmissbruk och funktionshinder placeras där? Aktiveringspedagogen nämner ingenting om kompetens gällande psykiatri eller neuropsykiatri. Det finns helt enkelt inte med i deras program. Trots detta, placerar Socialtjänsten i Borås en ungdom med just denna problematik på Aktiveringspedagogen, som just ägnar sig åt aktivering. När han kom dit, fick han en lägenhet i deras bostadshus, nu är han flyttad till en helt fristående lägenhet utan personal tillgänglig i huset. Hur mycket mer cirkus kan det bli?!

Aktiveringspedagogen har inte argerat trots att den ungdom jag berättar om röker cannabis. Personalen vet om det, men de tycker att personen sköter sig bra. Jag frågar mig, har de hört talas om svensk lagstiftning?

Nu har det gått över fyra månader sedan han började med droger igen. För det första, så var det orsaken till att han blev tvångsintagen på LVU, och för det andra, så var hela syftet att han skulle förändra sitt beteende och sitt liv. Han lämnar urivprov, som uppenbarligen ignoreras, och hans liv är tillbaka på noll. Precis där han började för ett år sedan.

Det bör ställas hårdare krav på socialtjänsten. Socialstyrelsen behöver mer resurser för att kunna inspektera och göra fler utredningar.

Det ska ställas hårdare krav på de privata behandlingshemmen. Det ska finnas tydliga kriterier och det bör enligt den svenska staten, krävas relevant utbildning av all personal. 

Det ska vara ett krav att alla som arbetar med ungdomar med missbruksproblem och psykiska problem ska ha en relevant utbildning.

Socionomer bör utbildas i psykiatri, neuropsykiatri och drogmissbruk i högre utsträckning än vad som görs idag. Det behövs mer pengar till socialtjänsten och resurser till ett utbildningsprogram.

Jag anser att alla behandlingshem ska vara statliga, där inga vinstintressen finns. Risken finns att det ekonomiska intresset kommer i första hand och personens hälsa i andra hand.

Barn och Familj i Borås Stad anser jag, har misslyckats på alla punkter i fallet jag beskrivit. Det ska det krävas mycket för att vinna tillbaka mitt förtroende. För mig är socialtjänsten i Borås en ren katastrof.

Socialtjänsten i Borås Stad spelar rysk roulette med människors liv. Rätt som det är, så smäller det, och då är det för sent!

/Anna Gustavsson (v)

Det finns de som inte har någon familj eller en enda vän att tala med, utan sitter ensamma i sin lägenhet. Det finns de som inte vågar gå ut. Det finns också de som varken har tv eller telefon på grund av sin diagnos. Människor med  psykiska sjukdomar blir diskriminerade i samhället.

Det är många i vår kommun och i vårt land som lider av psykisk sjukdom där ibland: depression, bipolär sjukdom, skitzofreni, ångestsyndrom, tvångssyndrom, personlighetsstörning, social fobi etc. Många lider av samsjuklighet och det finns många diagnoser och differensdiagnoser som inte jag kan räkna upp. Jag tror att det minst är lika många anhöriga som sjuka, som har en eller flera i sin närhet som lider av en psykisk sjukdom. Vi talar öppet om exempelvis integration, jämlikhet, sexualitet och olika funktionsnedsättningar som syns. Men den sjukdom som inte syns, glöms bort. För lite drygt 60 år sedan så utförde man lobotomi (skära av pannlob) på de allra sjukaste. Vilket medförde en kraftig personlighetsförändring. Det var heller inte ovanligt att för många år sedan påtvinga tvångströja och låsta in dem sjuka. Detta för att gömma undan människor som fick samhället att skämmas.

Idag kan vi gömma undan de psykiskt sjuka genom att inte tala om detta tabubelagda ämne, genom att ignorera deras problematik och livssituation. Genom att dra ner på resurser till skolan, psykiatrin och socialpsykiatrin, skapar vi ett mentalsjukhus med en tvångströja som håller de sjuka på plats. Den borgerliga Regeringen har blivit experter på att låsa in dem sjukförsäkrades möjligheter. Dem drabbade kommer ingenstans och får ingen hjälp. På detta Oempatiska sätt tvingar Alliansen ut människor i arbetslivet som har cancer i både kropp och själ.

Det är mycket lättare att misstro alla som är sjukskrivna än att inse den bittra sanningen att majoriteten av dem faktiskt lider. Alliansen skapar ett samhälle där vi gör skillnad på friska och sjuka, rika och fattiga, kvinnor och män, svenskar och invandrare. Den som är sjuk, invandrare, kvinna eller fattig får skylla sig själv.

Psykiskt funktionshinder innebär ett oerhört lidande för den som drabbas och personens anhöriga. Regeringen borde ge mer resurser till landsting och kommun gällande psykiska funktionshinder, både inom psykiatri samt socialpsykiatri. Allt från stora till små insatser är betydelsefullt. Det huvudsakliga är anser jag, fler vårdplatser och mer personal!

Öppnar vi oss, och pratar om denna problematik, så försvinner tabun och vi skapar ett samhälle där alla kan få plats och känna sig värdefulla.

/Anna Gustavsson (v)

publicerad i BT 24 juli 2010

Jag fick detta glädjande besked i juni. Jag trodde inte att det skulle gå så pass långt. Jag visste att Hells Engels inblandning gjorde att socialtjänsten skulle gå in och granska företaget. När jag berättade om deras straffmetoder, så som isvaksbad i radion, blev socialtjänsten förfärade, även Tomas Bodstöm och chefen för socialtjänsten i Borås Stad! Nu har de stängt, och det gör mig lugn.

Jag har inte bara hjälpt min anhörig utan även många andra. Det gör att jag kan sova om natten, det gör att jag orkar kämpa vidare. Jag gör allt för min familj, och jag är inte rädd. Orättvisor är allt för vanliga, även här i vårt kära Sverige, men när jag gett mig in i något så backar jag inte.

/Anna G

Behandling av kriminella med ADHD*1 kan spara miljarder åt samhället samt minska individens lidande, detta visar socioekonomiska studier. För att behandlingen ska ge ett optimalt resultat menar Lars Håkan Nilsson (medicinsk rådgivare inom kriminalvården) att ADHD-behandlingen måste fortsätta efter de intagna frigivits.

Ett par procent av Sveriges befolkning beräknas ha diagnosen ADHD. Detta har varit känt länge, men nu vet man även att 25 procent av landets interner har ADHD. Förrutom att det är en hög precoent av internerna som har ADHD så så är också två tredjedelar missbrukare. Hälften av de långtidsdömda har en personlighetsstörning och över 30 procent medicinerar med psykofarmaka*2. Lars Håkan Nilsson berättar att den psykiska ohälsan är påtaglig på våra svenska fängelsen.

Eftersom kriminalvården inte står för hela behandlingskedjan, så är de i behov av samverkan med andra. För tre år sedan startade ett forskningsprojekt tillsammans med stockholms läns landsting och Karolinska institutet finansierat av psykiatrisamordningen och där intagna vid Norrtäljeanstalten och Håga anstalten i Stockholm erbjöds utredning och behandling.

Detta blev en enorm framgång, nationalekonomen Ingvar Nilsson, har räknat på det här, och har kommit fram till att genom denna behandling har lyckats hålla 30 personer utanför droger och kriminalitet. Av detta blir den samhällsekonomiska vinsten 15 miljoner kronor på år, eller en kvarts miljard på 20 år.

ADHD-utredningarna måste effektiviseras, idag är det långa väntetider, vilket inte är acceptabelt, säger Lars Håkan Nilsson. Konsekvensen blir annars att färre personer kan få hjälp. En vårdgaranti för de med psykisk funktionsnedsättning skulle underlätta genomströmningen. Det är inte etiskt riktigt att behhandla människor i 8-9 månader och sedan när det är dags för frigivning, säga till dem att inte finns någon instans som vill ta vid och forsätta behandlingen (medlemstidningen attention nr 2/2010 sidan 14-15).

Samhället bör ta sitt ansvar och arbeta effektivt med både förebyggande arbete, men även med behandlig i och efter fängelsetiden. Jag undrar, hur ska de annars komma ur sin negativa spiral som ADHD:n skapat, genom att många har självmedicinerat med narkotika och levt kriminellt. De med ett handikapp ska få stöd från sin omgivning, det är för mig en självklarhet. Samhället kan inte längre blunda för alla fakta, utan agera för ett bättre samhälle med humanitet och rättvisa som ledord!

/Anna

*1 Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, är ett neuropsykiatriskt  funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet (http://sv.wikipedia.org/wiki/Adhd).

*2 Psykofarmaka används för att lindra, häva eller underhållsbehandla olika, ofta kroniska, psykiatriska tillstånd. Denna grupp läkemedel kan inte i sig bota sjukdomen, men mildrar (eller tillfälligt tar bort) symptomen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykofarmaka).